0

Jag är verkligen inte perfekt

Ofta känns det som att jag har skapat en ganska fin bild av mig själv här på bloggen. Ni får läsa en massa idealistiska tankar, spännande saker jag gör, principer jag försöker leva efter och sådant som Gud talar till mig om. Visst, jag har delat mycket om mina depressioner, jag är ju väldigt öppen på det området, men mina vardagliga dåliga sidor berättar jag inte mycket om. Den senaste tiden känns det som att jag gjort så mycket dumt/klantigt/onödigt och jag tänkte faktiskt dela lite av det med er. Jag vill inte bara visa upp mina bästa sidor. Så nu kommer några punkter från den senaste veckan(ish) för att bidra till en mer realistisk bild av vem jag är...
 
- På universitetet behöver man ett sorts ID-kort för vissa saker, och för att skaffa det ska man fota sig själv i en automat som finns där. TVÅ olika gånger gick jag dit för att ta fotot men avbröt och gick därifrån för att jag inte tyckte jag var tillräckligt snygg. Inte förrän den tredje dagen jag gick dit, när jag hade concealer, mascara och plattat hår blev jag nöjd. Och det är ju inte som att hela världen kommer se det här fotot, verkligen inte. Jag brukar inte se mig själv som fåfäng men sanningen är att när det gäller folk i min egen ålder och framför allt lite äldre, som jag inte känner eller inte känner så väl, då bryr jag mig rätt mycket om hur jag ser ut och vad de tänker om mig. På vardagsgrejer i kyrkan t ex kan jag se rätt kaosig ut, och jag har sällan mer smink än concealer, men innan jag går till universitetet gör jag mig i ordning ganska länge.
 
- I tisdags skulle jag på föreläsning, jag skulle ta bussen som går från en hållplats typ 4 minuters gångväg bort. Jag blev sen till bussen främst på grund av att jag tänkte så mycket på hur jag såg ut, bytte örhängen och höll på. Jag bad mamma mata Nova (vår kanin) för att jag var så sen, sedan gick jag till bussen flera minuter senare än vad jag brukar och kände på mig att jag skulle missa den. Borde ha skyndat mig ännu mer för jag hade en bra bit kvar till busshållsplatsen när jag såg bussen köra förbi, två minuter innan den ska gå fast den brukar vara minst två minuter sen. Då blev jag så frustrerad att jag svor åt bussen. Jag brukar inte svära och har nog alltid satt en ära i det, speciellt i högstadieåldern. (Då räknar jag inte "skit" som en svordom.) Jag minns att när jag gick i 8:an så försökte en tjej i klassen få mig svära en gång bara för att få höra det, men jag vägrade. Men ibland händer det att jag gör det typ när jag missar bussen, blir utelåst eller är med om andra väldigt frustrerande saker. När ingen hör. Men nu vet ju ni... Jag ska inte göra det till en vana. 
 
- Samma dag när jag till slut kom fram till universitetet skulle jag hitta till en sal vi inte varit i tidigare. Jag har som en del av er vet inget lokalsinne och kan inte läsa kartor (ja, orienteringen i skolan var en mardröm) så jag irrade runt där i byggnaden (som jag åtminstone visste var rätt) och letade efter salen. Till slut vågade jag fråga en grupp ungdomar som satt där och pluggade men de visste inte, steelt!! Det är så konstigt att jag kan känna mig så stereotypiskt svensk trots att jag ofta känner att jag inte alls passar in i det svenska samhället. Anyway, till slut hittade jag rätt sal men vid det laget var jag flera minuter sen. Ibland kan man ju smyga in och sätta sig längst bak utan att störa så mycket, men i den här salen var ingången på sidan, långt fram och DESSUTOM fanns det knappt några lediga platser så jag fick sätta mig på raden näst längst fram och störa alla när jag tog av mig jackan och höll på. Usch vad jag skämdes. 
 
- I torsdags skulle jag baka till en grupp i kyrkan, en mandelkaka hade jag tänkt. För att riva mandelmassa försökte jag montera ihop något slags rivjärn som man vevade, det verkade smidigare än att riva för hand. Jag är väldigt oteknisk så det gick inte alls bra, och efter en ganska lång stund av vridande och petande var jag rätt frustrerad på alla de där bitarna som inte passade ihop. På något sätt lyckades jag under tiden jag krånglade med det där ha ner en äggkartong jag ställt fram, så två ägg hamnade på golvet. Ett av dem krossades så innehållet rann ut och jag gillar verkligen inte rått ägg, det är så slemmigt! Och så ser man verkligen att det är typ, vad det nu är, i princip en hönas motsvarighet till livmoder, och dessutom hade vi bara tre vanliga ägg i huset. Jag kände bara att allt gick skit så jag kastade iväg den krångliga rivjärnsmaskinen och gjorde så höga missnöjda läten att John lämnade Fortnite för att komma till köket och se vad som hänt. Det säger ganska mycket. Jag kan tillägga att jag insåg att jag bara hade en timme på mig att göra kakan så jag gjorde inte ens den jag behövde rivjärnet och mandelmassan till, plus att jag inte hann/orkade torka upp ägget på några minuter vilket ledde till att jag KLEV i det. USCH. Det var ingen särskilt rolig bakning.
 
Om några av er hade en fin-fasad-bild av mig tidigare så hoppas jag att den har fått sig några sprickor nu. Det är så tråkigt med folk på sociala medier som framstår som perfekta. Jag vill verkligen inte vara en av dem. 
 
Som avslutning på detta imperfektions-inlägg får ni en bild på mig i en smutsig spegel med strykjärnet vid min sida som en trogen liten hund. Eller en liten delfin kanske? Det ser i alla fall ut som att den har en betydelsefull roll i mitt liv när den sitter där bredvid mig i spegeln. Det har den inte.