DETTA NYA LIV

Ofta växer mina inlägg fram under lång tid, men ibland lägger Gud något på mitt hjärta som jag vill skriva och publicera direkt. Det här är ett sådant inlägg. 

 

 

Idag är det sex år sedan jag döptes. Jag är den fjärde från vänster på bilden. Sjätte juli tvåtusenfjorton, jag var på konfaläger på Sandvikengården, hade precis fyllt femton och hade vetat länge att det här var tillfället jag ville döpas. Det hade gått ett och ett halvt år sedan jag flyttade från Nepal tillbaka till Sverige. Jag vet inte hur jag kort ska sammanfatta den tiden mer än att jag var väldigt vilsen. Har skrivit om hur jag mådde i högstadiet tidigare och flera av er vet att det var en otroligt jobbig tid. Jag hade alltid min tro på Gud men jag hade inte en stark personlig relation till Honom och var inte trygg i Hans kärlek. 

 

Min dopdag var verkligen en speciell dag. Jag, Hanna som var min bästa vän på lägret och fyra konfirmander till stod på stranden iklädda vita dopdräkter och sjöng lovsång, läste trosbekännelsen, sa JA till att bli döpta. Sedan gick vi ner i Värmeln alla tillsammans och sänktes ner i vattnet en efter en. Ni som inte sett ett dop som sker på det sättet tycker kanske det låter konstigt. Det finns mycket att säga om dopets innebörd men kortfattat handlar det om att lämna sitt liv till Gud och ta emot Hans förlåtelse. Att sänkas ner i vatten symboliserar att det gamla begravs och vi står upp till ett nytt liv tillsammans med Jesus. Det var en fantastisk känsla, att få göra mitt beslut att följa Jesus konkret och "offentligt". Jag tänker att det kan liknas vid ett bröllop- att säga JA till Jesus, låta Honom älska mig och välja att leva hela mitt liv med Honom. 

 

Jag är glad att jag den dagen inte visste hur mitt ja till Jesus skulle prövas. Hur mycket jag skulle tvivla på Hans del av relationen, att Han verkligen älskade mig. Redan ett halvår efter den soliga sommardagen var jag inne i en depression som gjorde fem månader av mitt liv till en mörk dimma. Jag har skrivit mycket om mina depressioner och vill inte upprepa mig för mycket, här skrev jag tydligt om vad depressionen när jag var femton innebar för mig. Det var som en tjock, fuktig filt som la sig över både mina känslor och tankar. Jag hade en helt förvriden självbild och trodde på fullaste allvar att jag var en vidrig människa som ingen utom min familj kunde älska på riktigt. När det var som mörkast trodde jag verkligen att Gud hade gett upp hoppet om mig.

 

Den depressionen gick över snabbt strax innan sommaren började och jag vet fortfarande inte vad som orsakade den plötsliga vändningen. Jag la allt bakom mig och bearbetade inget. Ett och ett halvt år senare gick jag in i en ny depression som liknade den förra på många sätt och varade i fem månader även den. Jag var lite äldre, livet hade förändrats en hel del sedan jag gick i nian, jag hade starkare stöd i form av sundare vänner och fler vuxna i kyrkan, så jag hade bättre förutsättningar att ta mig ur det. Ändå brottades jag återigen med enorma tvivel både på mig själv och på Guds kärlek till mig. Men den här gången blev vägen ur depressionen mjukare och jag kan se vilka saker som hjälpte mig. Det tydligaste var en morgon när jag upplevde att Gud talade till mig för första gången på så länge. Jag fick som så många gånger tidigare ångest av kraven jag hade på mig själv och tänkte "vad ska jag göra, vad ska jag göra?!" Då kom Hans ord, de mest befriande ord jag någonsin hört. "Lugn! Gör inget. Se på Jesus, Han har gjort ALLT." Jag fick förstå, förstå på riktigt det jag lärt mig sedan barnsben men som visade sig vara så svårt för en högpresterande, självkritisk människa att ta in. Jag kommer aldrig att lyckas leva rätt, jag kommer aldrig att bli tillräcklig i mig själv, det var därför Jesus dog och tack vare Hans död på korset får jag leva med Gud trots mina fel och brister. Vilken otrolig glädje och befrielse jag fann i det den kommande tiden. 

 

Igår såg jag livesändningen av dopet för årets konfirmander på Sandvikengården. Det var så fint, och lovsången de sjöng efteråt var Du gör allting nytt av Ellen Vingren. Jag blev så berörd, för det är en låt som jag inte har hört på länge och som jag associerar väldigt starkt med depressionen när jag var sjutton. Ett av mina allra första, korta inlägg om depression skrev jag i juni 2017 om just den låten. Här finns det. Jag vill avsluta det här inlägget med texten till den lovsången, men det jag vill skicka med er först är att livet inte är en dans på rosor bara för att man följer Jesus. Däremot är Han med genom allt mörker. Jag tyckte att jag svek Jesus, tänkte att jag aldrig borde ha låtit mig döpas, men Han höll fast vid det Han lovade mig: att aldrig, aldrig lämna mig. Till slut kom jag ut ur dimman, kunde se klart igen och fick fortsätta att leva i beslutet jag tog som nybliven femtonåring. Jag förundras när jag tänker på hur mycket fantastiskt jag har fått uppleva tillsammans med Gud sedan dess, saker jag aldrig hade kunnat föreställa mig. Hoppet var verkligen aldrig ute!

 

Det Jesus gjorde på korset har tagit mig igenom mina allra mörkaste tider i livet. Jag har verkligen fått uppleva att Gud håller fast vid oss även när vi inte håller fast vid Honom. Lita på det du också. 

 

All ära till Dig, Du som alltid älskat mig
Du kan oss alla utantill
Gud vi vill alltid va med Dig
All ära till Dig, Du som torkar tårarna
Hjälp oss Gud, när allt är svårt
Se det hopp som är vårt

När vi inte ser det
Är det ändå så
När vi inte hör det
Är det ändå så

Du, du gör allting nytt
Du, du gör allting nytt

All ära till Dig, Gud du som befriar oss
Från lögnerna som fängslar oss
Jesus vid ditt kors räddar du oss
All ära till Dig
Vi har skäl att glädja oss
För vi är körda utan dig
Men du har valt att bo bland oss

När vi inte ser det
Är det ändå så
När vi inte hör det
Är det ändå så
När det inte känns så
Så kan vi tro ändå
För Du är densamme, den vi alltid hoppas på

Du, du gör allting nytt
Du, du gör allting nytt

Och ingenting är omöjligt
För Du är Gud, vi tror på Dig
Du, du gör allting nytt
Du, du gör allting nytt