DETTA NYA LIV

En gång i tiden, i september när depressionen ännu inte slagit ut sina svarta blad, bodde jag åtta dagar i ett rum med sidenlakan på översta våningen i ett hus i Kathmandu. Det tillhörde en icke nepalesisk kvinna som arbetade under myndigheternas radar och var långt ute på landsbygden i några månader. Jag mötte kvinnan hon delade lägenhet med på en restaurang av en tillfällighet. De jag åt med introducerade mig för henne och berättade vad hon jobbade med. Jag blev nyfiken och bjöd in mig själv till deras bord och fick höra deras livsberättelser medan de åt upp sin glass. När vi skulle gå hem var det mörkt och en av kvinnorna, vi kan kalla henne Mary, sa att hon kunde gå med mig till vandrarhemmet för hon bodde i närheten. När vi var framme vid grinden sa hon att det fanns ett rum ledigt i hennes lägenhet och att jag var välkommen att bo där tillfälligt för en låg hyra. Två dagar senare hade jag flyttat in. På övervåningen fanns rummet jag sov i, köket, matrummet och ett badrum som jag fick för mig själv. Mary bodde på våningen under. 

 

Det blev en väldigt speciell vecka som jag minns med värme. Dagarna tillbringade jag med att hälsa på olika organisationer och samtala, be och lovsjunga med främlingar som var mina syskon. En dag var det marknad ett stenkast från lägenheten och jag köpte selroti, friterad rismjöls-donut, och åt den på en plaststol bredvid ett gäng nepalesiska kvinnor. Jag köpte ägg och tomater och letade efter polyesterklänningar för att jag trodde att jag hade för lite kläder. 

 

På kvällarna åt vi middag tillsammans, jag och Mary. Hon tyckte hon fick nog med ris övriga måltider så vi lagade polenta och stekte ägg och svamp och paneer. Och så pratade vi, långa samtal så vi gick och la oss för sent. Jag var helt inne i mina funderingar dels om hur jag skulle tillbringa mina månader i Nepal och dels om huruvida jag skulle fortsätta läsa till socionom eller utbilda mig till något annat. Hon gav mig råd och berättade om kringelikrokarna i hennes liv, om det som inte blev som hon tänkt, om hennes äventyr i ett annat land som hon senare blev utkastad från. En av de första kvällarna frågade jag om vi skulle be tillsammans och hon sa att hennes handledare uppmuntrat henne att be med någon, så hon blev så glad att jag frågade. Därefter bad vi tillsammans varje kväll. Dessutom fanns ett keyboard i matrummet som jag njöt av att spela lovsång på, och ibland var Mary med och sjöng.

 

 

En tjej, några år yngre än mig, jobbade som hushållerska hos oss ett par dagar i veckan. Hon var så söt och tyckte det var roligt med en annan ung tjej där. Hon ville lära sig engelska och vi övade tillsammans. Jag tackade när hon fixat saker och hon sa, "du behöver inte tacka, det är mitt jobb". Det är svårt att vänja sig vid att ha en hushållerska.

 

Från takterrassen blickade man ut över Kathmandu, denna stad med färgglada hus, mycket avgaser och kullarna som skymtar i fjärran. Jag som aldrig känt mig särskilt hemma i huvudstaden stod där en kväll och insåg att jag började tycka om den här platsen mer och mer.

 

Kvällen den sjunde dagen började jag känna mig febrig. Jag hade precis bestämt att jag skulle flytta vidare till en nepalesisk bibelskola i utkanten av Kathmandu. Morgonen efter var sjukdomen ett faktum. Denguefeber spred sig som en löpeld i Kathmandu vid den tiden. Jag tog en taxi till ett av sjukhusen och tog ett blodprov och farhågorna stämde. Mamma ville ha hem mig till Tansen för att ha mig nära om det skulle bli sämre, min lillebror hade precis fått vara inlagd med dengue.

 

Halv sex morgonen därpå kånkade jag och Mary ner mina resväskor för den snirkliga metalltrappan. Vi sa hejdå och jag påbörjade den tolv timmars långa bussresan till min hemstad. Pappa mötte upp mig och för första gången på många år var jag inte enbart glad över att återse mitt älskade Tansen. Det var ju inte såhär det skulle bli, jag skulle inte komma hem redan. Det blev ytterligare en sådan resa några veckor senare, med ännu större besvikelse, när jag stod på de sista hala stegen ner i depressionens djup. Veckan med Mary blev därmed en av de sista positiva innan jag nådde botten, därför är jag så tacksam för den.

 

Jag och Mary hörs fortfarande ibland. Det finns personer som man möter en kort men avgörande period i ens liv och kommer nära snabbt, Mary är en sådan person. Jag hoppas kunna hälsa på henne nästa gång jag kommer till Nepal. Så kan jag titta in i rummet med de blågula lakanen och tacka Gud för hur långt jag kommit sedan nätterna i slutet av monsunen då jag låg där och grubblade.