Vår 2023
Jag har varit i Sverige i nästan tre månader och en ny vardag har tagit form. Jag tar campusbussen till Norrköping de flesta veckodagar, läser om socialtjänstlagen och våld i nära relationer, evangeliserar med kristna studentföreningen. Jag ska inte ljuga, jag saknar teamandet. Fullt fokus på att nå ut till människor med Jesu kärlek, nattliga samtal och skratt i köket och badrummet med Lydia, undervisning och pionjärgemenskap i Nässjö, McDonald's med Lydia och Alfred vid midnatt och (nästan) alltid sovmorgon. Det var den lyxigaste vardagen jag haft, jag känner mig så välsignad som fick det året. En del saker finns kvar även nu. Att granntjejerna ropar "Ida!" och springer fram när jag kommer cyklande, att få gå med dem till söndagsskolan och ta emot deras teckningar. Att komma in till vår gudstjänstlokal (just nu en scoutstuga) och känna den saliga blandningen av dofter: parfym, cigarettrök och nybakta kakor. Fyraåringen som kommer in genom dörren. "Hej Anders, jag har cyklat hit!". Sätta sig vid borden med fikat och samtala om vår vecka; det som varit bra, jobbigt och hur vi mött Gud. Antingen läsa Bibeln och be tillsammans eller gå ut med barnen till söndagsskolan. Att leda söndagsskola har jag alltid tyckt varit lite utmanande, man vet aldrig om det blir två eller elva barn eller hur sammansättningen vad gäller åldrar och blyga/busiga barn ser ut. Det som håller mig kvar är att jag älskar de där ungarna. Att få höra deras böner och deras uppriktiga tankar om Gud är en sådan gåva.
Kollektivlivet har jag också kvar. Att samlas vid middagsbordet och prata om dagen, kolla på Mello och Bäst i test, fixa söndagsbrunch, sitta i sofforna med olika sysselsättningar. Veckohandla tillsammans och kånka hem för många kassar. Prata drömmar och besvikelser, kärleksliv och singelliv, glädjeämnen och utmaningar.
Helgerna har innehållit mycket fint. Har varit på unga vuxna-helg på Bjärka Säby och spelat Mao halva natten. Åkt till Nässjö, sovit på Hanna och Cornelias luftmadrass och hängt i killkollektivet. Firat morbror Magnus 50-årsdag med hans härliga familj, mormor, morfar och bonusmormor. Fått besök av Moa och av Alice. Dansat på nattklubb och druckit alkoholfria drinkar. Blivit inbjuden till tre familjer som är nyfunna vänner i Berga. Varit på påskkonferens med 1000 ungdomar och montrat för Ung Pionjär. Både den här och nästa helg ska jag till Skåne för missions- och evangelisationsrelaterade event och för att träffa vänner.
Jag är tacksam för livet helt enkelt. Det innehåller skiftningar, toppar och dalar, färggnistrande kvällar och gråa morgnar, men den röda tråden är Guds trofasthet. Varje kväll avslutar jag mitt dagboksskrivande med ett "AMEN", efter att ha tackat Gud för en fantastisk dag eller efter att ha bett att imorgon blir en bättre dag, som Veronica sjunger. Det jag vet av hela mitt hjärta är att Han är nära oavsett. Han som formade mig i moderlivet, som var med under min dramatiska födsel, som gav mig Nepal som mitt andra hemland, som öppnade mina ögon för Hans kärlek och som drog mig ur depressionens mörka djup inte en utan tre gånger, Han är min Gud. Han finns vid min sida varje sekund. Med den vetskapen är livet alltid hoppfullt.
