DETTA NYA LIV

Egentligen borde jag kanske inte börja med ett "djupt" inlägg. Men detta är något som jag tänkt mycket på de senaste dagarna och det är det jag vill dela med er just nu. Jag tänkte skriva om att längta hem, trots att man är hemma just nu. Ja, det är möjligt om man är missionärsbarn och har flera hem.

Det är inte alltid lätt att vara missionärsbarn. “Vadå, vad är det för speciellt med just missionärsbarn? Det finns väl jättemånga som har flyttat och saknar sitt förra hem?”

Ja, absolut. Men jag tror att på vissa sätt är det svårare för missionärsbarn.

Tänk dig det här: Du har nyligen lämnat det land som varit ditt hem i nästan fem år. Det är där du trivs, där du har vänner, där du vet vem du är. Men nu har hela det livet ryckts bort från dig och plötsligt är du på en plats som, trots att det varit det tidigare, inte är ditt hem. Du har varit där och hälsat på, du ser det som ett semestermål. Men det är inte lätt för omgivningen att förstå. De tror att det här har varit ditt hem hela tiden, och nu förväntar de sig att du ska vara glad att äntligen vara tillbaka. “Är det inte skönt att vara hemma igen?” De vill ju bara väl, men det är jobbigt när det känns som att de inte förstår hur du egentligen känner. Och i stället för att försöka förklara nickar du och ler. 

Du hamnar i helt nya sammanhang, med människor du inte känner. Det är massa saker som är självklara för andra men som du inte har koll på- kläder, musik, småsaker i vardagen. Du vet inte vad de andra tänker om dig, och du vet inte vilken roll du ska ha här. Där hemma visste du precis vem du var och hur de andra såg dig. Men nu vet du inte vem du ska försöka vara. Att “vara sig själv” är inte så lätt när man mist så mycket av det man identifierade sig med.

Det var lite av hur jag kände i början av 2013, när vi precis flyttat till Sverige. Nu trivs jag bra i Karlstad och känner mig hemma här. Men det betyder inte att jag inte saknar Nepal. Det gör jag. Det är mycket i den svenska kulturen och livsstilen som gör mig så trött! Konsumtionshysterin, utseendefixeringen, självupptagenheten. Ärligt talat, vissa stunder undrar jag vad jag gör i Sverige. Egentligen passar jag nog inte in här. Jag älskar enkelheten i Nepal, och människornas äkthet. Jag tycker det är skönt att slippa all onödig teknik och alla shoppingcenter. Jag tror att nepalesernas livsstil är så mycket hälsosammare än våran, både fysiskt och psykiskt.

Grejen med att sakna Nepal är att det är inte bara ett land man sörjer, det är ett helt liv. Ens uppväxt, ens barndom. Ens vänner, ens familj. En hel värld som man aldrig mer kommer få tillbaka, även om man reser tillbaka.

Allt detta betyder inte att jag inte tycker om Sverige. Det finns så mycket bra här också. Släktingar och vänner. Naturen. Sommaren. God mat. Och så vidare. Dessutom är det såklart lätt att romantisera vardagen i Nepal, när det i själva verket finns mycket jobbigt med den. Strömavbrott, kalla duschar, grus i riset, och så vidare. Men jag undrar om vi inte har lite för lite sånt här i Sverige. Vi gör allt så bekvämt för oss att vi inte uppskattar grus-fri mat, fina bilvägar och snabbt internet. Jag tror också att bekvämligheten gör att vi luras att tro att vi inte behöver Gud. Kanske är det därför Sverige är så sekulariserat.

Jaha, nu slutade det med att jag kritiserade Sverige igen. Snälla tro inte att jag bara tänker negativa tankar om landet jag bor i. Jag saknade verkligen Sverige under tiden i Nepal också. Men det är svårt att “enjoy a good thing while you’ve got it”, ofta är det ju inte förrän man mister något som man börjar uppskatta det ordentligt. Det är alltid något man saknar i “det andra landet”. Men jag försöker att njuta av Sverige och påminna mig själv om allt det goda som finns här.

Jag vill avsluta med uttrycket “bloom where you are planted”. Blomstra där du är planterad just nu. Det kan vara svårt när det kan kännas som att man är på “fel” plats. Men det är precis på den platsen som du kan göra skillnad just nu. Det är här Gud vill använda dig. Det får jag säga till mig själv, och jag säger det till alla som känner som jag. Vad framtiden har för oss vet vi inte, vi får leva i nuet och göra det bästa av den situation vi är i nu. Det är då vi blomstrar.