DETTA NYA LIV

"Ett nytt år, 2022, ett (nästan) oskrivet blad där ingen av oss vet vad som väntar. Sannolikt en blandning av glädje och sorg, vardag och äventyr, framgångar och misslyckanden." Så skrev jag i ett utkast för ett par veckor sedan som jag valde att inte publicera. Sorgen introducerades tidigare än vad jag hade kunnat ana. 

 

Den tolfte januari tog min farfar sitt sista andetag. Han hade kämpat länge med bland annat Alzheimers men det gick så fort i slutet. Inom loppet av mindre än en dag gick det från att vi fick höra att han kanske hade två veckor kvar, till "jag är förvånad om han lever två veckor", till att han gick bort samma eftermiddag svensk tid. Pappa skulle börjat åka till Sverige tidigt morgonen efter men det var ju för sent. Det var en sådan chock. Och jag som bor så nära Finspång i vanliga fall, jag har haft en föreställning om att jag skulle få vara där i slutet, men så skedde det just när jag var på andra sidan jorden. Det gör så ont, så många saker som vi önskar varit annorlunda. Jag har gråtit så många tårar, de tar inte slut. 

 

Det här är ett personligt inlägg, jag har försökt att vara mindre personlig här inne, men jag vill skriva det här. Jag känner mig falsk och ytlig om jag bara lägger upp en massa härliga bilder från Nepal, verkligheten är så mycket mer. Och Farfar förtjänar att skrivas om. Farfar som satte upp hängmattan åt oss barnbarn på Kebal, som vi tillbringade många timmar skrattandes i. Som skrubbade sin egenodlade potatis. Som var så uppenbart stolt över oss. Som såg på oss med så mycket kärlek i blicken. Jag kommer för alltid vara tacksam för decemberdagen som blev sista gången vi sågs, och för att jag tog det där coronatestet som gjorde att vi fick kramas för sista gången. Ditt lilla glädjeskutt när jag sa att vi inte behövde hålla avstånd. Tänk att en kram kan betyda så mycket.