En månad i min barndoms stad
Från dag sju på karantänen (imorgon är jag fri!) kommer här ett inlägg om min tid i Tansen. Precis som det förra inlägget har det publicerats på mina föräldrars blogg först. Kan rekommendera den, deras liv är ganska spännande (och så finns det massor av dokumentation från min barndom i Nepal i arkivet :). Resten av inlägget kommer alltså därifrån!
För dem av er som inte varit med sedan vi bodde i Nepal förra gången tänkte jag först av allt ge lite bakgrund. Jag var åtta år när vi flyttade till Nepal i februari 2008 och tretton när vi flyttade tillbaka till Sverige i december 2012. Det är förstås svårt att sammanfatta nästan fem år på några rader, men jag är mer tacksam för min uppväxt än vad ord kan beskriva. Det var en fantastisk gemenskap oss missionärsbarn emellan, vi var som syskon som lekte alla tillsammans trots att åldersskillnaden kunde vara tio år och vi kom från alla möjliga olika länder. Bråkade också förstås, och försökte uppfostra varandra, men vi hade en sådan speciell samhörighet och hade så roligt. Månadens höjdpunkter var English Service, teamets gudstjänst som vi hade varannan lördagskväll. Efteråt när de vuxna satt och pratade lekte vi barn Nepali hide & seek och alla våra andra lekar över hela bostadsområdet vid sjukhuset.
Att bo i ett land som Nepal som barn gav mig också perspektiv på livet tidigt. Ett minne från en av mina allra första dagar i Kathmandu är att jag ser en ung kvinna med smutsiga kläder och ett barn på ryggen plocka upp nötter som någon har slängt eller tappat på gatan. Jag minns chocken och insikten om hur desperat den kvinnan måste vara. Det var tydligt för mig redan som åttaåring att världen är orättvis och att jag är priviligerad på många sätt. Den insikten har format det engagemang jag idag har för social rättvisa.
Jag och Moa på väg till skolan för en sådär tretton år sedan.
Det var lite kort om min uppväxt, tillbaka till 22-åriga Ida. Dygnet innan vi kom iväg till Nepal strax innan jul var som en del av er minns ganska dramatiskt, vilket gjorde att jag var ännu mer tacksam över att kunna komma hit. Nepal är ju numera både mitt andra hemland och landet där fyra av mina älskade familjemedlemmar bor. Sist jag lämnade, i januari 2019, hade jag stannat kvar sex veckor själv efter att familjen åkt tillbaka, och jag grät när planet lyfte över att jag inte visste när jag skulle komma tillbaka. Tänk om jag hade vetat då att jag tre år senare skulle åka och hälsa på min egen familj som bor i samma hus som vi bodde i, jag hade inte kunnat tro att det var sant.
Månaden jag fick tillbringa i Tansen var helt fantastisk. I början var det surrealistiskt att vara tillbaka, samtidigt som det mesta kändes så naturligt. Moa uttryckte det bra när jag sa “det är så sjukt att vi är här” och hon svarade “det sjukaste är att det inte är sjukt”. Trots overklighetskänslorna kändes det så självklart att vara där, i det som var vårat liv i nästan fem år, vårt andra hem. En märklig paradox.
Moa, John & jag våren 2009.
Så roligt att vi fått fler medlemmar till svenskar-som-bott-i-Tansen-gänget, vi hade inga svenska familjer som bodde där samtidigt som oss och nu är de tre familjer, totalt åtta barn. Jätteroligt att få lära känna det härliga gänget bättre! Fira jul och nyår tillsammans, bli bjudna på våfflor på Ester & Elonas café, gå på utflykter, prata om hur det är att bo i Tansen nu & då och skratta mycket. Jag och Moa fick lära barnen några av lekarna som uppfunnits av tidigare generationer missionärsbarn och, som jag var inne på tidigare, lekts på de platserna i vem vet hur många år.
En vardagsmorgon: Sarmila didi är sjuk så jag och Juni rycker in och tvättar, men jag har klätt på mig dagens kläder och vill hålla min kurta torr. Familjen har en tvättmaskin men det enda den bidrar med är centrifugering, så det är i princip handtvätt som gäller men man får hjälp att vrida ur vattnet (vilket ändå gör stor skillnad!).
Vi fick en hel del tid som familj trots att mycket annat hände, många kvällar tillsammans på vindsrummet vid gasolvärmaren med Lay's och kurkure. Vi tillbringade också några avkopplande dagar i Pokhara, åt god mat och drack milkshakes, gick i turistiga butiker och hängde på hotellrummen där AC:n kunde ställas in för att värma upp rummet, en dröm! Så härligt att få umgås hela familjen igen. Vi har verkligen många minnen från Nepal som har bundit oss samman, och jag är så tacksam att vi får fortsätta att skapa fler!
En annan höjdpunkt för mig var att få träffa många kära vänner från olika tider. Fick till exempel träffa en missionärsbarnsvän för första gången på tio år och den generösa familjen jag bodde inneboende hos 2018. Jag fick förstås också träffa Santi och hennes växande familj (hennes nya lilla barnbarn är så gulligt!), de är några av Tansenborna som är absolut närmast mitt hjärta.
En annan grupp vänner jag värderar högt finns på fritidscentret för nepalesiska barn där jag var volonär i fem veckor 2018-19. Tjejerna i personalen är så gulliga, vi hade väldigt roligt för tre år sedan och har hållit kontakten. Otroligt fint att få fortsätta bygga på vänskapen, de ordnade en solig söndag en vandring till en utsiktsplats med en hisnande vy. Eftersom skolorna börjat stänga då p.g.a. covid kunde även ett gäng tonårstjejer som brukar komma till fritidscentret följa med, även dem hängde jag med för tre år sedan. Så roligt att träffa dem igen, de var barn då och är ungdomar nu (som är aktiva på TikTok och har likadana kläder som varandra precis som svenska tonåringar). Jag var några eftermiddagar på fritidscentret också, i början var fullt fokus på de stora “exams” som även små barn måste göra för att gå vidare till nästa årskurs. Jag kände mig inte särskilt kvalificerad för att hjälpa dem med läxorna, jag gjorde till exempel mitt bästa för att förklara matteuppgifter för en pojke utan att kunna några matematiska termer på nepali… Sista gången jag var där var roligast, då hade skolorna stängt och vi kunde fokusera på att leka lekar och dansa nepalesisk dans :)
skriven
Tack för ett intressant inlägg. Kan tänka mig att man får perspektiv på mycket när man ser i verkligheten hur människor har det. Särskilt som barn.