DETTA NYA LIV

Två och en halv månad har gått sedan jag senast skrev här. Då hade jag spenderat sju dagar ensam och isolerad i ett litet guesthouse-rum i Nepals huvudstad, där jag inte kände mer än några få personer i hela staden. Nu har jag två månader av konstant gemenskap bakom mig, både på hemmaplan, i mitt kollektiv och min hemkyrka i Linköping, och i flera andra städer och sammanhang. Gud var med mig även i det där rummet i Kathmandu, där jag efter karantänens slut dessutom tillbringade några dagar med amöbainfektion (nepalesisk magsjuka, fast parasit i stället för virus). Den perioden var inte de roligaste två veckorna av mitt liv, men den fick ett slut efter några sjukhusbesök och mediciner mot amöban och inte minst ett negativt PCR-provsvar som både gjorde mig tårögd av lycka och gjorde Kathmandus flygplats villig att släppa iväg mig till Sverige till slut.

 

Jag är så tacksam för tiden sedan jag kom tillbaka, de där två veckorna var egentligen bara en parentes mellan en fantastisk månad med familj och vänner i Nepal och en händelserik och spännande vårtermin med Team Pionjär. Terminen är verkligen inte slut än, mycket ligger framför (!), men jag vet att det går fort och jag njuter så mycket jag kan. Av vardag i Berga såväl som av allt annat jag har fått uppleva på olika platser med teamklassen, med andra vänner och med släktingar. Ingen vecka har varit den andra lik, jag har åkt tåg, bil, buss och färja kors och tvärs och har fått vara med om allt från en retreat på en liten ö i Göteborgs skärgård till en stor ungdomsledarkonferens i en kyrka full med folk i Örebro (och en konsert i Globen för den delen). Däremellan har det funnits situationer som till skillnad från de föregående inte kan beskrivas som vare sig fridfulla eller livliga. Konflikter i relationer, svensk magsjuka och frustration över att jag köpte inte bara en utan TVÅ flaskor linsvätska som var så brutalt befriade från estetik. Livet innehåller ju alltihop: verkliga problem och petitesser som väcker irritation, stora glädjeämnen och småsaker som får en att le. Mina senaste månader har ändå haft ett övergripande tema av äventyr, glädje och känslan av att vara på rätt plats, och det är jag så tacksam för. 

 

 

Helgen som precis tagit slut har fyllts av olika former av gemenskap. På lördagen hade vi "Påsklovskul" i Berga Aktivitetspark. Trots blött och väldigt kyligt väder som dessutom krossade barnens drömmar om den utlovade hoppborgen kom ett stort gäng för att få ansiktsmålning och gå tipspromenad. Jag erkänner att när jag satt där med en pojke som tålmodigt väntade medan jag var lite för perfektionistisk med min Spidermanmålning, med fingrar som blev iskalla av den kyliga vinden och penslar och burkar som hela tiden blåste iväg, kändes inte hela konceptet glasklart. Både jag och pojken blev nöjda till slut, och även om allt inte gick friktionsfritt var det verkligen en förmån att vi som Berga Hemkyrka fick göra dagen lite roligare för oväntat många barn i stadsdelen vi älskar. Jag är så stolt över att få vara med i en församling som brinner så för att möta människor med Guds kärlek.

 

Idag samlades vi som kyrka som vanligt i två lägenheter ett par minuters promenad från kollektivet. En av familjerna i församlingen har öppnat upp sitt hem för fikat och de vuxnas gudstjänst och en annan familj, som bor i lägenheten ovanför, välkomnar söndagsskolan hem till sig. En väldigt gästfri och generös församling tillhör jag också (från och med nu ska jag inte skryta mer, lovar)! Tre flickor som bor granne med oss har varit med på söndagsskolan de senaste veckorna. Jag gick ut till lekparken mitt på dagen och frågade om de ville följa med idag också och det ville de. De ville det faktiskt så mycket att de ringde på vår dörr två gånger de tre timmarna mellan att jag frågade och att vi gick. När jag öppnade dörren möttes jag av ett förväntansfullt gäng som utbrast "när ska vi gå till kyrkan?! Va, är det en hel timme kvar!?". Till slut var det dags, och när jag gick där hand i hand med den yngsta med de två äldre skuttandes bredvid kände jag en sådan förundran och tacksamhet. Gud har låtit oss lära känna så många människor i Berga, i olika åldrar och med olika bakgrunder. Jag älskar att få vara med på ett hörn när Han breder ut sitt rike i vår stad, i vår lilla stadsdel. Han är verkligen trofast, genom allt.