Varför?

Varför? Varför lät Gud mig må så dåligt? Varför trodde jag att Han lämnat mig? Varför visade Han mig inte att Han älskade mig och var nära mig? Varför lät Han mig tro att allt var slut?

Ja, varför är vi så många som mår dåligt? Varför försöker kristna tonåringar ta livet av sig? Varför går det långa perioder när vi inte upplever Guds omsorg över huvud taget?

Stora frågor. Tunga frågor. En dag kommer jag möta Gud ansikte mot ansikte. Kanske kommer jag fråga Honom då. Kanske kommer det plötsligt bli oväsentligt. Kanske bleknar frågorna bort i ljuset från Hans ansikte. Oavsett så vet jag att Han ser så mycket mer än vad jag ser, och kanske finns det en mening med psykisk ohälsa också. Eller så är det bara något vi måste uthärda i denna fallna värld, även vi kristna. Kanske är det djävulen som försöker lura oss bort från Gud. I så fall tänker i alla fall jag inte låta honom lyckas! Gud lämnar mig aldrig, oavsett hur jag känner mig. Han ger inte upp hoppet om mig även om jag själv gör det. Han älskar mig villkorslöst. Kanske är det bara för stort för oss att förstå, kanske är det svårt för oss att tro på det och därför tänker vi att Gud agerar som vi skulle ha gjort om vi var i Hans situation. Men Han är inte som oss, tack och lov. Han är god, Han är kärleksfull, och Han har tålamod. Tack Herre för det!