DETTA NYA LIV

Dagens daalbhat är uppvärmd men vi väntar på att mamma och mormor ska komma hem från bazaren. Jag har varit inne hela förmiddagen, suttit på vinden med mina syskon och lekt med Juni och vår granne. Jag går ner till huset där Johns skolrum tillika mitt tillfälliga sovrum ligger. Det känns i luften att det regnade hela dagen igår, trots att det nästan aldrig regnar den här tiden på året. Många lät bli att skicka sina barn till skolan för att det var så blött och kallt. Jag stannar till utanför mitt rum och tar in utsikten i några sekunder. Dalen med risfälten, floden, husen som man kan ana i miniatyr, kullarna i skiftande nyanser av grönt, molnen och den blåa himlen. Fåglarna kvittrar, hönorna kacklar, bilarna tutar en bit bort och grannarna ropar till varandra. På väg upp för den branta trappan tillbaka till familjens hus tittar jag upp i avocadoträdet och inser att jag inte upptäckt tidigare att det är fullt med frukt. Pappa och John plockade massor och gav mamma i födelsedagspresent men det finns många kvar i trädet. Vi har ätit det till frukosten med mormors bröd. Jag fortsätter att gå upp till huset. Precis ovanför det finns ett hus som byggdes efter att vi flyttade till Sverige. Från både taket och balkongen har grannarna full insyn i vår trädgård och vi har en underhållen publik när vi sitter och äter sen frukost i solen eller när Juni och mormor påtar. Jag går in i huset. Mitt älskade barndomshem. Tänk att jag är här, äntligen. Det är svårt att ta in, men jag försöker allt jag kan. Tack, tack, tack.