DETTA NYA LIV

Nu har jag varit i mitt älskade Nepal i sju dagar. Kort bakgrund för er som inte varit med så länge: jag bodde i Tansen, Nepal med mina föräldrar som jobbade här och två småsyskon när jag var mellan åtta och tretton år gammal (feb 2008-dec 2012). I september flyttade mina föräldrar, min lillebror och yngsta lillasyster (som kom till familjen efter att vi flyttat till Sverige) till samma stad i Nepal, samma hus, och planerar att bo här i två år. Jag är och hälsar på i en månad, jag, min äldre lillasyster Moa och mormor åkte hit tillsammans, och här kommer berättelsen om resan hit.

 

Jag tar vid där jag avslutade förra inlägget. Fredagen två dagar innan innan vi åkte, den 17 december, hade jag till slut börjat känna att det här med Nepalresan faktiskt kommer hända. Jag hade aldrig tagit det för givet med pandemin och alltihop, speciellt inte sedan omikron dök upp. Men nu kändes det så nära att risken att vi inte skulle komma iväg kändes liten. Dagen efter, lördag den 18e, var klockan strax efter åtta på morgonen, jag skulle precis gå upp och plötsligt ringde mamma. Det var en lite konstig tid på dagen att ringa, både mamma och pappa var där och jag kände att något var fel. "Är det något allvarligt?" frågade jag och mamma sa "nej, men det skulle kunna bli...". Några timmar tidigare hade Nepals myndigheter släppt nya inreserestriktioner som innebar att vi behövde visum innan vi kunde komma in i Nepal. Vi hade som vanligt tänkt fixa "visa on arrival" på flygplatsen i Kathmandu och för att få visum innan resan skulle vi behöva åka till Köpenhamn och krångla och vi skulle i alla fall helt klart inte hinna med flyget vi bokat. MEN otroligt nog drogs restriktionerna tillbaka efter bara några timmar (enligt rykten var det var kaos på flygplatsen, det gavs ju ingen förvarning och folk var redan i luften...). På Nepals immigration-hemsida stod det att de nya restriktionerna var "postponed until further notice", jag har aldrig läst så vackra ord. Både vi i Sverige och de i Nepal uppdaterade den där sidan var tionde minut ungefär, undrar hur mycket deras visningsstatistik ökade de där dagarna... Summan av kardemumman är att det sista dygnet innan vi började resa var fyllt av ovisshet och oro men också av hopp och förtröstan på Gud. Och de där underbara orden fanns kvar på hemsidan och vi kunde lyfta från Arlanda på söndagseftermiddagen den 19 december. TACK JESUS!

 

Vi flög Stockholm-Dubai-Kathmandu. När vi närmade oss Kathmandu fick vi ett fantastiskt välkomnande av bergen och kullarna. Piloten körde runt, runt så alla skulle se ordentligt. Världens vackraste land.

 

 

På Kathmandus flygplats inträffade resans första krångel (förutom på Arlanda när vi var tvungna att flytta över alla våra vätskor till en mindre plastpåse så att allt inte fick plats och Moa blev mer eller mindre oskyldigt anklagad för att "ha attityd" mot en barsk kvinna i security, Moa är fortfarande inte över det...). Det krånglet berodde främst på att vi missat att ha med USD för att betala visum, vi hade fullt upp med de 47 andra sakerna vi behövde ha koll på inför resan med alla covidprov och olika dokument (även om man hade kunnat önska lite mer av flygplatsen också, som att kunna betala med kort eller rupees). Då fick jag smita ut på äventyr och jag ska inte dra hela händelseförloppet men delar ett kort nedslag. Jag stod vid den tredje ATM:en efter att till slut ha avbrutit en nepalesisk mans nyfikna frågor till följd av att jag avslöjat mina nepalikunskaper (ibland är det bättre att låta bli...). Kände en svindlande känsla och tänkte att om jag inte får ut pengar nu så kan det hända att benen viker sig under mig och de får bära ut mig från flygplatsen. Till min stora lättnad kunde jag äntligen ta ut pengar och en stund senare hade vi våra visum, halleluja!

 

Vi hade möjlighet att åka direkt från flygplatsen i Kathmandu till Tansen, något vi aldrig gjort tidigare. Vi åkte i en jeep tillsammans med sjukhuschefen, fyra passagerare i en hel jeep, jag har aldrig rest så luftigt i Nepal! I vanliga fall tar den resan omkring nio timmar (varierar dock mycket) men pga vägarbete tog vi en längre väg så det blev en 13 timmars jeepresa med ett fåtal kortare stopp. Vägarna är dåliga men jag tycker resan gick bra, vi sov en del i alla fall och jag var så uppfylld av att vara i Nepal att jag nog hade klarat av det mesta! 

 

 

01.20 natten som blivit 21 december nådde vi till slut Tansen och möttes av mamma och John som stannat uppe för oss. De visade oss in i mitt och Moas barndomshem som nu är deras hem. Vi kände igen inte bara själva huset utan även mängder av detaljer som skålar, gardiner, klockan, vattenkannan, för när vi flyttade till Sverige lämnade mamma en del sådana saker hos grannen som de nu fått tillbaka. Vi var uppe till 03-tiden och åt lite och debriefade de senaste dygnen. Känslorna den natten går inte att beskriva (känslan av att slippa munskydd efter att ha haft det nästan konstant i 36 timmar, bara en sådan sak...). Jag somnade otroligt lycklig!

 

Veckan här har varit helt fantastisk. Jag vet dock inte riktigt hur mycket jag kommer uppdatera härinne den här månaden. Att skriva om Nepal var huvudanledningen till att jag skaffade en blogg från första början när jag var sexton, det har alltid varit många som läst när jag varit här och jag älskar att ha inläggen för min egen skull... men det tar också en del tid och energi och nu är jag inte här lika länge som jag varit de senaste gångerna och vill använda min tid väl. Vi får se hur det blir helt enkelt, nu har jag i alla fall uppdaterat att jag är här och ni vet läget! :) Fler bilder finns på min vsco kan jag också säga.