DETTA NYA LIV

22 januari 2022

Jag började min resa från Tansen till Kathmandu klockan sex på morgonen i onsdags, efter en känslosam sista dag, en sen packkväll och två timmars sömn. Flyget mot Sverige skulle gå 23.05 dagen efter. Under bussresan började jag känna mig lite harklig men tänkte att det kanske var för att jag knappt drack något vatten (man undviker gärna att bli kissnödig på de här resorna). Chauffören tog den skumpigare men snabbare vägen (och mindre krokiga, tack och lov) så vi kom fram till Kathmandu efter ynka nio timmar i stället för fjorton som när vi åkte Kathmandu-Tansen innan jul. När jag klivit av minibussen var mitt viktigaste mål med eftermiddagen att ta PCR-test inför flygresan (det krävs negativt intyg för att lämna Kathmandus flygplats). Jag hade fått nummer till en taxichaufför som hjälpt mormor och Moa och ringde honom direkt. Han sa att han inte skulle hinna utan att jag skulle ta en annan taxi först och kontakta honom när jag senare skulle hämta mitt PCR-resultat. Då kollade jag upp platserna på Google Maps och kände att jag lika gärna kunde gå (jag är ingen storstadstjej, att fixa taxi själv i Kathmandu är jag inte van vid). Senare skulle jag vara lättad att jag inte satte mig i någon taxi... Jag lämnade resväskorna på Goshen Guesthouse och promenerade, med ett kvalitetsmunskydd och ett billigare ovanpå som får ta emot avgaserna och smutsen, till Star Hospital. Där fanns en välbesökt PCR-mottagning. Jag fick en pappers-slip av en vakt vid ingången och tre vänliga nepaleser hjälpte mig med vilka uppgifter jag behövde fylla i och inte (de flesta hamnade i inte-kategorin). Som vanligt blev det förstås en del småprat om varför jag kan nepali osv osv och kvinnan kommenterade “du ser till och med ut som en nepales när man tittar på dig. Din hud är brun och du har nepalesiska kläder…”. Jag blev smickrad såklart. 2000 Rs och en stunds köande senare hade jag tagit mitt livs tionde coronatest och begav mig nöjd tillbaka till Goshen.

Den kvällen kände jag mig ganska risig, nästan febrig. Men jag hade ju sovit så dåligt, ätit postafen och rest långt, och så är det ju kallt i Kathmandu på vintern. När jag somnade hade jag dock i bakhuvudet att jag kanske inte var frisk ändå...

Jag vaknade 05:någonting och var tvungen att kolla mobilen direkt. Jepp, sms:et hade kommit. Det stod “Your report is ready”, instruktioner för inloggning, “or also you can collect your report from the hospital”. Så borde det väl ändå inte stå om jag har corona tänkte jag men loggade snabbt in och där på ett dokument med mitt namn och foto stod det lilla ordet, positive. Trots att jag hade haft mina aningar var det en chock. Jag skulle ju börja flyga mot Sverige ikväll! 

Så blev det förstås inte. Det blev karantän i Kathmandu i stället, fast mellan mina hem Tansen och Linköping. Jag fick byta rum till ett med eget badrum, vid det laget mådde jag så pass dåligt att det var väldigt jobbigt att packa ihop mina saker och gå flera vändor mellan de två rummen som låg några meter från varandra. Jag var sängliggande hela torsdagen med feber, huvudvärk och mild hosta men efter paracetamol mådde jag helt okej. Nu är jag i slutet av dag tre och igår och idag har jag mått mycket bättre, har haft ont i halsen när jag vaknat men sedan bara lite hosta och lite snuva. Karantänlivet har varit ganska trevligt, visst kan jag önska att jag hade blivit kvar i Tansen i stället, omringad av familj och vänner (om än med dubbla munskydd och på avstånd) men det har verkligen inte gått någon nöd på mig. Jag får daalbhatleverans två gånger om dagen av en omtänksam “aunty” som jobbar på guesthouset (är mycket tacksam över att ha mitt smaksinne i behåll!). Jag har vattenkokare, elvärmare och mängder av dricksvatten på rummet och har fått besök av en gullig UMN-kvinna jag aldrig träffat tidigare och av Amanda och Samuel som också är tillfälligt i Kathmandu. Av dem tre har jag fått kimbap (som koreansk sushi, supergott), chips, juice, glutenfri brownie, näsdukar, tvättmedel, paracetamol, med mera! Och lite värdefull (munskyddsbeklädd) face-to-face social interaktion. Jag har också fått samtal och meddelanden från oräkneliga vänner och familjemedlemmar både i Tansen och i Sverige. Känner mig otroligt älskad och omhändertagen! Dessutom har jag fått massa tid att vila, reflektera, skriva dagbok, lyssna på musik, läsa Bibeln m.m. Min säng har uppgraderats från en väldigt smal och väldigt hård i Tansen (täcket brukade åka ner på golvet och höfterna värkte vissa morgnar) till en dubbelsäng med ett tjockt dubbeltäcke som jag viker och sover både på och under så underlaget blir mjukare. Så lite retreat-känsla är det! Idag har jag dock varit lite produktiv också och handtvättat kläder. De andra gästerna hade tillfälligt utrymt guesthouset och jag fick gå ut ur rummet för första gången på 53 timmar för att hänga tvätten på taket, det var härligt!