TIO ÅR
Idag är det hela TIO ÅR sedan jag och min familj flyttade från Sverige till Nepal för att bo där i fem år. Galet! Jag passar på att ännu en gång länka till min Nepal-blogg (som dock inte varit aktiv på exakt två år). HÄR har ni i alla fall den. Där har jag skrivit en del om åren vi bodde där men framför allt skrev jag under den 2,5 månad långa resa vi gjorde från och med oktober 2015. Jag har också en kategori på den här bloggen om ni är intresserade av att läsa om Nepal, länkar till den också för att göra det enkelt för er ;)
Den här veckan har jag faktiskt svarat på lite frågor om Nepal för en intervju om kulturmöten, och jag tänkte att jag kan dela med mig av mina svar här på bloggen också. Jag skrev dem under en ganska kort tid så ni får ta det för vad det är :)
Vilka kulturer och religioner stötte du på i Nepal? Hur är den Nepalesiska kulturen?
Den nepalesiska kulturen är svår att sammanfatta, såklart, men en sak man kan säga är att det är en väldigt kollektivistisk kultur, alltså där gruppen är viktigare än individen. Ofta bor det en stor utökad familj i ett hus, grannar bor tätt och man umgås mycket med varandra under sina dagliga sysslor som att hämta vatten och ved, laga mat och liknande. Människor tar också stort ansvar för sina familjemedlemmar och släktingar. Det finns inte alls ett välfärdssystem som i Sverige utan det är ofta familjen och släkten som tar hand om de som är äldre, sjuka, utvecklingsstörda och liknande.
Den dominerande religionen i Nepal är hinduism (statistiken säger att mellan 80 och 90% av befolkningen är hinduer), men buddhism är också ganska stort och det finns några procent muslimer och kristna. De religioner jag mötte på nära håll var hinduism och kristendom (eftersom jag och min familj är kristna och mina föräldrar samarbetade mycket med nepalesiska kristna). Inom hinduism finns det många högtider under året som vi fick ta del av eftersom hela samhället firade dem, ungefär som det är med jul eller midsommar i Sverige. En högtid kallas Holi och då kastar barn färg på varandra (till exempel färgat vatten i vattenballonger). Under en annan högtid går grupper av barn runt från hus till hus och dansar, sjunger och ber om pengar eller godis. Färger och dans är viktiga i den nepalesiska kulturen, så fort man firar något vill folk dansa!
I staden där jag bodde i Nepal fanns ett sjukhus som startats av västerländska missionärer, och idag är det ganska många från andra länder som jobbar på sjukhuset. Därför mötte jag också en hel del andra kulturer på nära håll under de fem år min familj bodde där. Några exempel är de brittiska, amerikanska, australiensiska och sydkoreanska kulturerna. Vi levde i ett “team” med barnfamiljer, par och ensamstående från många olika delar av världen, och det förändrades hela tiden när människor flyttade dit, flyttade iväg och kom på kortare besök. Det fanns utmaningar med att leva så nära människor från så olika kulturer men det var också väldigt givande!
Jag och Moa på väg till skolan
Vilka var de första påtagliga skillnaderna som du uppmärksammade vid ditt första möte med den Nepalesiska kulturen?
Eftersom jag bara var åtta år när vi flyttade analyserade jag inte kulturskillnader på det sätt jag hade gjort om jag kom till Nepal för första gången nu. Några saker jag vet att jag la märke till var att det var fler som rökte cigaretter än i Sverige och att många gick upp tidigt, redan vid 6-tiden på morgonen var det liv och rörelse utanför vårt fönster. Det var sådana saker jag tänkte på som åttaåring… Fattigdomen var förstås också otroligt påtaglig och gjorde starka intryck på mig (även om det kanske inte hör till kulturen just).
Vilka saker har påverkat dig mest och hur har synen och uppfattningen om världen och människan förändrats efter mötet?
Jag har påverkats otroligt mycket som person av åren i Nepal! Kollektivismen som jag nämnde tidigare är en sak som påverkade mitt förhållningssätt till andra människor. Jag tror det kom både från den nepalesiska kulturen och den kulturen som vi hade bland de utländska missionärerna som bodde där, att vi gjorde mycket tillsammans och man såg sig själv som en del av en grupp, det var sällan jag tänkte på mig själv som en enskild individ. Framför allt var det min två år yngre syster som jag identifierade mig mycket med, vi gick i samma lilla skola, hade samma vänner och umgicks väldigt mycket med varandra. Sedan var det hela familjen också som var väldigt viktig. Något jag märkte i början när jag kommit tillbaka till Sverige var att jag ofta sa “vi” när jag berättade om saker för lärare, klasskompisar och andra runt omkring mig, i stället för att säga “jag”- något som lät konstigt i andras öron men som kändes helt naturligt för mig. I Nepal hade det nästan alltid varit “vi”, som i jag och min syster, jag och min familj, eller jag och mina vänner… Jag var inte van vid det individualistiska tänket i Sverige. Att många jämnåriga till mig hade en dålig relation till sin familj var lite av en chock för mig när vi flyttade tillbaka till Sverige, min familj blev som sagt väldigt viktig för mig under åren i Nepal.
Jag med mina syskon Moa och John, 2008
Jag har också fått mycket bredare perspektiv på saker än vad många som bara bott i Sverige fått, det är jag jättetacksam för. Till exempel har jag sett stor fattigdom på nära håll och jag kan inse hur bra vi har det i Sverige på många sätt. Det finns så mycket som vi ser som självklarheter men som inte är det, utan något att vara tacksam för: allt från rinnande vatten inomhus och el 24 timmar om dygnet till utbildning och bra sjukvård. Jag har fått en stor förståelse för hur världen ser ut och vilka orättvisor som finns, på ett väldigt personligt plan- när någon pratar om människor på andra sidan jorden med uttryck i stilen “tänk på barnen i Afrika” kan jag se ansikten framför mig, människor som jag har mött. Det påverkar också sättet jag lever på i Sverige, och jag ser vilket ansvar vi som bor i länder som Sverige har just för att vi har så goda förutsättningar. Till exempel vill jag vara en medveten konsument för att jag har lätt att tänka på kvinnor som sitter och syr kläder i Bangladesh som mina medmänniskor, på grund av att jag mött människor i liknande situationer.
Hur var dina personliga värderingar och attityder till livet innan du mötte kulturen och hur var dom efteråt? Om dina värderingar och attityder ändrats efter ditt möte med den andra kulturen, vilka faktorer tror du isåfall bidragit till detta? Vad tror du gjort att du tycker och tänker som du gör idag?
Eftersom jag som sagt bara var åtta år vid flytten har jag svårt att säga hur jag var innan, men jag tror att jag var ganska medlidsam och hade en vilja att hjälpa andra människor redan när jag var barn, och att det blev starkare i Nepal när jag fick se många människor lida. De sociala problemen är uppenbara där på ett annat sätt i Nepal än i Sverige, det är lättare att se undernäring, akut fattigdom och barn som tigger på gatan, än psykisk ohälsa och ensamhet. Jag har känt väldigt starkt för människor jag har mött i Nepal, både under de fem åren och under en tre månaders resa tillbaka dit när jag var sexton, och det har skapat ett engagemang för andra människor och en vilja att bidra till en bättre värld på de sätt jag kan. Jag tror att jag är mer tacksam för det jag har och mer villig att dela med mig av tid, energi och resurser än vad jag hade varit om jag inte flyttat till Nepal. Det hör ihop med det jag skrev under fråga 4.
Hur var det att komma tillbaka till Sverige och möta den svenska kulturen igen? Vilka skillnader och likheter finns det mellan Sveriges kultur och den nepalesiska kulturen? Vilka fördelar och nackdelar tycker du finns med den svenska respektive nepalesiska kulturen?
Jag kom tillbaka till Sverige som trettonåring och började en ny skola mitt i sjuan, och det var en jättejobbig tid! Jag var inte alls van vid den svenska tonårs-kulturen och det var stora kontraster mellan mina klasskompisars intressen, värderingar och erfarenheter och mina egna. Saker som att jag var tvungen att “välja gäng” i klassen och att folk snackade skit om varandra var svåra att vänja sig vid, det var väldigt annorlunda från hur det var i den lilla skolgruppen i Nepal. Där var vi väldigt få elever, olika åldrar och från olika länder, och vi hade en familjekänsla och var mer som syskon. Bland mina jämnåriga i Sverige fanns det så tydliga normer, man skulle se ungefär likadana ut, lyssna på samma musik, ha vissa attityder, och de som stack ut ur mängden var ofta utanför. I Nepal lärde jag mig att leva med människor som var väldigt annorlunda från mig och annorlunda från varandra och det är vi kanske inte så vana vid i Sverige.
En stor skillnad mellan den nepalesiska och den svenska kulturen är som jag redan pratat om, kollektivismen vs. individualismen. I Sverige upplever jag att det är otroligt mycket fokus på individen- man ska förverkliga sig själv, göra karriär, uppnå sina mål för att lyckas i livet. Ändå mår många människor dåligt och är ensamma. Jag tror verkligen att det är viktigt för människor att tillhöra en eller flera grupper och inte bara ha sig själv i centrum, det har jag tagit med mig från mina erfarenheter i Nepal, och den starka individualismen ser jag som en nackdel med den svenska kulturen. I Nepal finns människor där för varandra på ett annat sätt, som släktingar, grannar, vänner och medmänniskor. I Sverige är man ofta så inriktad på att främja sig själv, ibland på bekostnad av andra.
Det finns såklart nackdelar med den nepalesiska kulturen också. En är att kvinnor har mycket sämre möjligheter än i Sverige. Föräldrar vill helst ha söner, döttrar anses ofta vara en börda och när de gifter sig får de lämna sin familj och flytta in hos mannens familj. Där får de hård press på sig, de ska sköta om äldre släktingar, laga mat och städa, föda barn, helst söner och ta hand om dem. Många kvinnor jag mötte i Nepal hade det väldigt svårt. De är ofta ekonomiskt och socialt beroende av sina män men de blir ofta dåligt behandlade av dem. Ett exempel är grannkvinnan, vars man flyttade utomlands för att jobba, var otrogen och lämnade henne själv med dottern. Flera andra kvinnor hade män som var alkoholiserade och våldsamma. I Sverige har kvinnor mycket bättre möjligheter till att leva de liv de vill och det är såklart väldigt positivt!
----
