DETTA NYA LIV

Gud har verkligen lett mig in på ett annat spår än vad jag förväntade mig när jag skrev mitt första inlägg om Paolo Robertos sexköp. Håll i er nu för det här är ni nog inte heller beredda på. Om ni inte redan gjort det, läs först inlägget "Om Paolo Roberto och sexköp", sedan "Har Paolo dömts för hårt?" och sedan det här. 

 

I inlägg nummer två konstaterade jag att jag inte tycker att offentliga personer, skribenter och folk i allmänhet har varit för hårda mot Paolo Roberto. En del av er kanske funderade över det jag skrev ur en kristen synvinkel- säger inte Jesus att vi inte ska döma? Jo det gör Han, men det finns också andra verser i Bibeln som ger andra perspektiv.

Jag tycker att de orden stämmer in rätt bra på vad jag har sett många göra. Lyfta upp kvinnans perspektiv och fördöma att så många män betalar för att begå övergrepp. Jag är medveten om att en del kommentarer på sociala medier har varit extrema, men nu fokuserar jag på det mer genomsnittliga och det tycker jag inte har varit orimligt.

 

Jag diskuterade det jag skrev i förra inlägget igår med en vän som tänkte annorlunda och det fick mig att reflektera ännu mer. När jag använder ordet "döma" i de här inläggen menar jag att göra en moralisk bedömning av t ex Paolos agerande. Ett annat sätt att uttrycka det som kanske låter mer fromt är att det måste finnas utrymme för en rättfärdig vrede över det som Paolo har gjort mot den här kvinnan och det som så många utsätts för. Att förlåta direkt utan att ens ha sett tecken på uppriktig ånger anser jag skulle vara en skymf mot alla människor i prostitution som utsätts för övergrepp.

 

Det finns dock ett MEN, och det är nu det här tar en helt annan vändning och hamnar mycket närmare våra egna liv. Det jag skriver nu är viktigt: domen över Paolo är hård och det med rätta, men var och en av oss har en hård dom över oss. Ingen av oss lever upp till Guds standard. Vi går emot det Han står för. Vi är egoistiska, vi skadar andra människor, vi är självömkande, vi ljuger, vi skyller ifrån oss, vi är högmodiga, vi är uppmärksamhetssökande och falska.

 

Ingen av oss accepteras av Gud på våra egna meriter. Vi är alla förlorade utan Honom.

 

Vårt enda hopp är att lita på det som Jesus gjorde för oss på korset, när Han tog all vår skuld på sig så att vi kan bli förlåtna. Det enda som får mig att slippa samma dom som Paolo fått är att jag har sagt till Gud: "jag klarar inte det här själv. Jag misslyckas hela tiden med att leva som jag borde. FÖRLÅT. Förlåt för att jag sviker Dig gång på gång och går min egen väg. Förlåt för att jag sätter mig själv först och skadar andra. Jag vänder mig bort från min synd och vänder mig mot Dig. Tack för att din NÅD räcker för mig." Det som kallas omvändelse. Som David i Bibeln bad när han gjort något som faktiskt inte var helt olikt det Paolo gjorde: "Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta..." (Ps 51:12) Vi alla behöver förvandling i våra hjärtan, även om våra synder inte är lika uppenbara som Paolo Robertos.

 

 

 

Nåd är ett oerhört centralt ord inom kristendom. Nåd innebär inte att Gud säger att det Paolo gjorde var fine, att det inte spelar någon roll, att Han bara glömmer det. I inlägg om Paolo har jag sett många kommentarer i stil med "alla gör misstag, var inte så hårda" och "lugna ner er, han har inte mördat någon!". Så säger inte Gud om vare sig Paolos eller våra fel. Han slår fast att det är synd, och syndens lön är döden, men Han väljer att ta straffet på sig själv och låta oss gå fria. Gud betalade ett otroligt högt pris för att vi skulle kunna få förlåtelse, Han hade inte gjort det om synden inte hade varit en big deal.

 

Att Jesus har tagit vårt straff betyder inte att synd inte har konsekvenser. I Paolos fall har han redan förstört sin karriär, sitt anseende och antagligen väldigt många relationer. Vår synd har också konsekvenser, om än inte riktigt lika påtagliga.

 

Jag har väldigt lätt att bli upprörd över Paolos synd. Att se och omvända mig från min egen synd är inte lika lätt. Omvändelse är inte något som sker en gång när man blir kristen, det är en ständig process av att vända sig bort från sin själviskhet och mot Jesus. Små saker, som att stoppa mig själv när jag märker att jag tänker på en annan person med avundsjuka eller bitterhet, eller att be förlåtelse när jag varit taskig mot en familjemedlem. Större saker, som att inse att Gud inte har haft den viktigaste rollen i mitt liv och att plocka ner den där personen, drömmen eller vad det än är som jag har upphöjt. Det är det som är att vara kristen. Inte att aldrig göra fel.

 

Så för att sammanfatta: jag tycker att det är okej att konstatera att Paolo har gjort något hemskt och att bli upprörd över det, men det är viktigt att komma ihåg att vi är alla körda utan Jesus. För att kunna vara kristen är steg ett att inse att man har gjort fel, för man kan inte be om förlåtelse om man inte är medveten om vad man har gjort. Det här upplever inte jag som ett nedslående budskap, det är fantastiskt. Jag kan inte ens sätta ord på min känsla av befrielse när jag var 17 och Gud drog mig ur en depression med orden "Jesus har gjort allt". Vi behöver inte klara allt själva, kommer aldrig kunna vara perfekta. Men det Jesus gjorde för oss är nog.