Har Paolo dömts för hårt?
Det har gått en och en halv vecka sedan avslöjandet av Paolo Robertos sexköp och den mediala uppmärksamheten har klingat av, men jag är inte riktigt klar med att skriva om situationen än. Det blir två inlägg till varav det här är det första. Här kommer jag att gå in mer på vad som gör Paolos fall så provocerande. I nästa inlägg kommer jag ha en helt annan approach som till och med gör mig själv lite chockad.
Jag är fascinerad över hur stort det här har blivit. En mans agerande, som egentligen inte är unikt, och avslöjandet av det har väckt en debatt i tidningar, sociala medier och över middagsbord som de allra flesta har en åsikt i, från tjugoåriga kvinnor som jag själv till medelålders män och pensionärer. Jag vet inte om sexköp och prostitution någonsin har diskuterats så här flitigt av en så stor del av Sveriges befolkning? Det ser jag, som jag skrev i mitt förra inlägg, som otroligt positivt.
Även regeringen har agerat. Justitie- och migrationsminister Morgan Johansson och jämställdhetsminister Åsa Lindhagen skrev en debattartikel där de presenterar ett antal åtgärder som planeras för att bekämpa sexhandeln, bland annat hårdare straff. Äntligen!
I diskussionen kring Paolo Roberto har han dömts hårt av offentliga personer, skribenter och vanliga svenska Facebookanvändare. För hårt, menar vissa, och det är vad jag tänkte skriva om i det här inlägget. Har vi dömt Paolo för hårt?
Jag svarar på min fråga direkt för att undvika missförstånd: nej, min uppfattning är inte att vi har varit för hårda mot Paolo Roberto. Det han gjorde var fruktansvärt, men det är som jag ser det "bara" en del i det som kritiseras. Jag vill ta upp sexköpet som en del av något större, det som enligt min uppfattning gör hela situationen ännu värre än vad den kunde ha varit.
För det första har Paolo gjort sig känd som antifeminist. I den här intervjun kallar han sig för "militant motståndare till feminism" och pratar med den kvinnliga reportern med en total brist på ödmjukhet ("jag diskuterar det med dig när du vill, för att jag har rätt, till skillnad från alla", ordagrant citat) trots att han själv inte levt en enda dag som kvinna. En annan diskussion finns i Jenny Strömstedts talkshow om män och sexuellt våld som Paolo gästade 2014 tillsammans med bland andra Svante Tidholm som arbetar med manlighetsfrågor utifrån ett feministiskt perspektiv. Paolo blir under programmets gång otroligt provocerad, avbryter de andra, höjer rösten, kommer med personangrepp, kallar Svante Tidholm föraktfullt för "professionell mjukis" och hävdar att den enda lösningen på mäns våld mot kvinnor är att män ska ha jobb och att killar ska ta plats i skolan. Ordagrant citat från Paolo efter att Svante Tidholm har sagt att män dödar 17 kvinnor om året: "Män dödar inte 17 kvinnor per år, det är en liten, liten grupp män som gör det här, 98, 99% av alla män slår inte kvinnor, så det där är bara skitsnack, och det är alltid där, när man hamnar i den här debatten om män, då handlar det om den här lilla lilla gruppen som ofta står utanför samhället med narkomaner och så vidare och så vidare, det är de som dödar." Svante Tidholm svarar tålmodigt: "All forskning visar att du har helt fel här, det är män från alla möjliga samhällsskikt som misshandlar och våldtar..." men Paolo insisterar genom hela programmet att det bara är en liten, liten grupp män som står utanför samhället som gör sig skydliga till den här typen av brott. Här är vi, några år senare och Paolo Roberto har minst sagt motbevisat sig själv. Se gärna hela programmet.
För det andra så var berättelsen som Paolo själv presenterade efter avslöjandet om sexköpet oerhört fokuserat på honom själv. Jag lägger ut hela texten här så slipper jag krångla med citat.
Hmm, är det inte en viktig person i berättelsen som fattas...? Just det, kvinnan han köpte sex av. Hon är totalt osynlig i den här texten. Paolos ego är däremot väldigt framträdande.
En annan sak värt att notera är orden "du behöver gå emot 100% av vad du står för". Eh, vänta nu. Paolo, du har sagt att du är motståndare till feminism. Du har verbalt attackerat män som arbetar för jämställdhet. Du har lagt upp sexistiska inlägg på instagram. Du har rört vid kvinnor på olämpliga sätt i TV. Du har skämtat om #metoo. Du har skrivit saker som följande sarkastiska tweet.
Men att köpa sex var att gå emot 100% av det du står för?
I Nyhetsmorgon fick Paolo Roberto ännu en gång prata med Jenny Strömstedt, men den här gången var han aningen mindre självsäker. Det var bara några timmar efter att han erkänt att han köpt sex. När Jenny frågar säger han att det var första gången (här kan ni se det), ni kan själva avgöra om ni tror att han talar sanning eller inte. Han säger att han inte tänkte på hur kvinnan hade det, men att han nu gör det. Direkt efter att han sagt det går han vidare med att prata om sig själv. Kvinnan får väldigt lite fokus. Han pratar om sitt självskadebeteende, övergrepp i barndomen och hålet han har inom sig. Skrev om det här i mitt förra inlägg och jag hoppas att ni håller med om 1) att köpa sex skadar personen som säljer mer än den som köper, alltså märkligt att kalla det ett självskadebeteende, 2) väldigt många män och kvinnor har varit med om övergrepp och upplever ett hål i sitt inre utan att de för den sakens skull köper sig rätten att utnyttja en annan människas kropp.
Vi ska inte ens tala om (det nu raderade) inlägget Paolo la upp på lördagsmorgonen, dagen efter allt det här, där han stod med tummen upp och pratade om att "plocka ihop bitarna av ett krossat liv" (hans eget förstås, inte kvinnans, eller borde jag säga kvinnornas?). Paolos reaktion är otroligt egoistisk och jag tycker inte att han visar vare sig någon som helst empati för kvinnor i prostitution eller någon uppriktig ånger. Det enda jag uppfattar är skam för att han blivit avslöjad.
Hade han till exempel offentligt och uppriktigt bett om förlåtelse till kvinnan han köpte sex av, till sin flickvän, sina barn och till andra som berörs, eller erkänt att hans uttalanden i exempelvis Jenny Strömstedts talkshow inte stämde, eller uppmanat andra män att inte fatta samma beslut som han själv, eller sagt att han ska utbilda sig i prositutionsfrågan, eller skänka pengar till organisationer som hjälper kvinnor ut ur prostitution... Hade han gjort någonting sådant, något som visar att han faktiskt tar ansvar för vad han har gjort och ångrar sig, då hade jag nog kunnat känna lite sympati för honom. Men han har inte gjort det. Han har fått chanser men valt att vara självömkande i stället för ansvarstagande. Då tycker jag att det är bra att vi tydligt markerar mot honom och visar att övergrepp och kvinnoförnedring inte är något vi vill ha i vårt samhälle.
Om ni fortfarande tycker att jag är för hård eller om ni reflekterar över dömande, nåd, omvändelse och förlåtelse så tror jag att nästa inlägg kommer att ge er mer förståelse för hur jag tänker. Det kommer inom kort och kommer förhoppningsvis att väcka känslor. (Läs det här.)