DETTA NYA LIV

 

Vad mitt liv har förändrats på bara två månader. Det är overkligt att i slutet av februari var jag i Thailand, delade rum med nio tjejer, svettades konstant och åt nästan bara nudlar och ris. 

 

Övergången har gått oväntat smidigt tycker jag. Jag tänker att coronasituationen gjorde att vi alla har fått anpassa oss om och om igen, kanske underlättade det för mig att inget var som vanligt ändå. Sedan har jag ju också gjort övergången från ett annat land till Sverige ett antal gånger nu. I januari 2019 var kontrasterna större, rent fysiskt framför allt. Den här gången består de största skillnaderna i att jag ständigt hade människor omkring mig under DTS:en, egentiden var i duschen liksom (knappt det...), att vi nästan hade några rutiner utan varje dag var unik, och att vi var så beroende av Gud i allt vi gjorde. Märkte ni hur jag just omedvetet växlade från "jag" till "vi"? Nu gör jag så mycket själv. Jobbar, handlar, träffar vänner en och en. Jag saknar inte att alltid dela rum med minst en person eller att behöva sitta utomhus och bli myggbiten för att kunna skriva dagbok ifred. Men jag saknar mina vänner, saknar samhörigheten. Det är verkligen så dubbelt med en sådan tight gemenskap. Minns när en av mina kompisar skulle tvätta och frågade viskande mig (det var såklart andra i rummet) om jag hade någon tvätt. Hon ville inte berätta för de andra att hon skulle tvätta för hon orkade inte att alla skulle lägga i något. Så i största hemlighet gav jag henne min tvätt. Illustrerar på ett lite komiskt sätt hur man inte gjorde något ensam. 

 

En liten sak som jag inte riktigt vant mig vid är hur man ber. I Thailand och Myanmar tog vi seden dit vi kom och började med att be alla i mun på varandra, vilket är standard där (och även i Nepal så för mig kändes det redan ganska naturligt). Sedan jag kom tillbaka har jag inte bett högt i grupp så ofta, och när det hänt har jag tyckt att det känts konstigt att alla andra sitter och lyssnar på den som ber. Det är lättare att börja tänka på annat då, och det kan bli en mer prestationsinriktad stämning. Men det finns absolut fördelar med det "svenska" sättet också. Det är vackert att lyssna på andras böner tycker jag. 

 

Även om jag är obeskrivligt tacksam för det så saknar jag inte outreach-livet särskilt mycket. Det var ganska hektiskt största delen av tiden. En ledig dag i veckan och då gjorde vi oftast saker tillsammans. Inte mycket tid för vila. En gång när jag hade feber uppmanades jag att följa med på den sista middagen med vårt värdpar ändå, så jag svalde Alvedon och satte mig på motorcykeln som alla andra. Det gick bra, vi stannade inte så länge och jag var på väg att bli frisk. Det är bara ett exempel på hur tillvaron såg ut. För det mesta tyckte jag om det, att möta så mycket människor, ta del av kulturerna, få gå dit Gud ledde oss och (försöka) älska som Han gör. Det fanns jobbiga tider också, som när jag var sjuk och saknade min familj. Men oftast var jag förundrad över vad Gud lett mig in i och att jag fick uppleva så mycket som jag aldrig kunnat skapa på egen hand. Det är det jag saknar mest. Att känna så tydligt att man är mitt i Guds plan för ens liv. Att varje dag vara helt beroende av Honom, behöva lita på att Han ger mig rätt ord när jag delar vittnesbörd och ber för folk, ger mig tålamod med barnen och ödmjukhet att be om förlåtelse till mina teamkompisar när det krävs. Det stärkte verkligen relationen med Gud. I vardagen i Sverige är det så lätt att komma in i sina rutiner, livet bara rullar på och man klarar sig utan Gud. Jag försöker verkligen bjuda in Jesus i alla delar av mitt liv, i jobbet, vardagsrutiner, vänskaper osv men det kan vara svårt. På det sättet är livet i mission, oavsett om det är för ett par veckor eller flera år, bättre för Gudsrelationen trots alla utmaningar. 

 

Det var skönt att bearbeta outreach litegrann. Det hände att jag under de månaderna tänkte "vad skönt ändå när outreach är över och jag har alla de här upplevelserna att se tillbaka på". Och nu är jag här och jag är oerhört tacksam över hur god Gud är. Hur perfekta Hans planer är. Wow. Även nu får jag leva i Hans plan, även om den handlar mindre om att dela vittnesbörd inför hela församlingar och mer om att prata om tron med en kollega eller le mot äldre som är ute på promenad. Gud föraktar inte små saker.