Att ha vänner som inte är kristna
Som respons på inlägget om att vara kär i en icke-kristen fick jag en fråga om jag kunde skriva om att ha icke-kristna vänner. Och det sa jag att det kan jag absolut göra.
Att ha vänner som inte är kristna tänker jag, med stöd från Bibeln, är en helt annan sak än att vara tillsammans med en icke-kristen. Vänskap är något helt annat än äktenskap. I Första Korinthierbrevet skriver Paulus såhär till en församling:
I mitt brev till er skrev jag att ni inte får ha med otuktiga människor att göra. Jag menade inte alla som är otuktiga här i världen, inte alla själviska och utsugare och avgudadyrkare; i så fall hade ni fått lämna världen. Nej, vad jag skrev till er var att ni inte får ha något att göra med den som kallas broder men som förfaller till otukt, själviskhet, avgudadyrkan, ovettigt tal, fylleri och utsugning. Ni får inte äta tillsammans med honom. De utomstående är det väl inte min sak att döma? Själva dömer ni ju bara inom er egen krets. De utomstående skall Gud döma. Gör er av med den som är ond.
-- Första Korinthierbrevet 5:9-13
Alltså: Paulus menar inte att man ska isolera sig från alla som inte är kristna, utan att man inte ska acceptera att någon som kallar sig kristen lever på ett sätt som är ovärdigt den kristna tron. Jag tror det här är jätteviktigt. Jesus säger att vi ska vara världens ljus och jordens salt och göra alla folk till lärjungar, hur ska vi kunna göra det om vi bara umgås med de som redan är kristna? Med det sagt tror jag verkligen inte att vi bara ska se icke-kristna som föremål för evangelisation utan att vi ska vara vänner med dem bara för dem de är.
Självklart är det här inte svartvitt, det kan ju finnas problem med att ha vänner som har väldigt annorlunda värderingar än en själv. Till exempel om de har stort inflytande över en och får en att göra saker som inte ärar Gud. Det är otroligt viktigt att ha kristna vänner också, det är extremt svårt att följa Jesus ensam. Jag har alltid haft vänner som inte är kristna, men jag har också haft kristna vänner som jag umgås mycket med på fritiden. På fredagskvällarna t ex har jag alltid haft ungdomssamlingar i kyrkan att gå på och det har varit jätteviktigt. Utan dem hade jag kanske valt att vara med mina klasskompisar fast de kanske dricker och gör annat som inte stämmer överens med min tro.
Det var lite tankar som svar på frågan! Fortsätt ställ frågor om ni har dem :)
skriven
Jag har några vänner som jag själv tog avstånd från efter att jag blev frälst. De håller på med destruktiva saker i sitt liv, plus att de mår otroligt dåligt psykiskt, och jag känner att jag kommer att tjata ihjäl dem med mitt prat om Jesus och Bibeln. För det gjorde jag, jag flikade in honom överallt och märkte att de blev illa till mods, och det gjorde mig illa till mods.
Men eftersom jag inte kan hålla tyst om Jesus så backade jag från relationerna. Och det här grämer mig rätt mycket. Vad är jag för vän som lämnar dem när de skadar sig själva? De vet att jag är frälst, vad ger det här dem för bild av Jesus att jag backar från dem? Har du nån tanke kring det?