Tanzania för två år sedan
När vardagen är tråkig är det tur att man har minnet. Och Snapchat som ger en dagliga påminnelser om vad man gjorde för ett, två och tre år sedan. Idag är det två år sedan jag och min familj åkte till Tanzania i tre veckor på grund av mammas kurs som hon lärde ut där.
Det är en speciell tid att tänka tillbaka på. Det var första och enda gången jag var i Afrika. Det var konstigt att vara i ett land som liknade Nepal på så många sätt men där jag inte kände till kulturen eller kunde språket. Jag tyckte att det var väldigt frustrerande att inte kunna connecta med människor på samma sätt som i Nepal, att bara gå runt där och vara den konstiga vitingen. På de platser vi var på var folk ännu mer fascinerade av vår hudfärg än i Nepal.
En bild som visar hur mycket uppmärksamhet vi fick. Jag gillar verkligen inte det här fotot.
Samtidigt är Tanzania ett väldigt vackert land med vänliga människor, och jag har många fina minnen därifrån. Vi gick på promenader i området där vi bodde och mötte kossor, gulliga kvinnor och cyklande barn.
Fotocred till Moa!
Mycket tid tillbringades dock i huset vi bodde i de två första veckorna. Jag hade mina superseriösa IB exams någon vecka efter att jag kom hem så jag pluggade massor. Moa och John pluggade också. Det blev mycket tid med familjen. Här är ett lite roligt blogginlägg pappa skrev. Här är mitt eget favoritinlägg från Tanzania.
Ännu mer fotocred till Moa
De kanske mest kulturella upplevelserna under resan var bussresorna. Den längsta varade i femton timmar och vi fick två raster på totalt 15-20 min. Undvek man att dricka så gick det bra, och utsikten från fönstret var jättefin, men det värsta var att de hade dvd-spelare i bussarna. Så här skrev jag om det i april 2018. Det som vi dock inte slapp var de hemska filmerna som spelades upp på dvd-skärmen i bussen. Det var samma sak på alla tre bussresor vi gjorde. Många aspekter av dåligt hann visas upp under de timmarna- dåligt filmat, dålig moral, dålig humor, våld, sexism, objektifiering... Och ögonen dras till skärmen hela tiden fast man inte vill det. Usch. Vissa filmer var verkligen hemska men andra var mest komiska. Minns speciellt en väldigt orealistisk film som handlade om en extremt lång orm som åt människor.
Det var några tankar om den resan. Det närmar sig också ett år sedan jag och Moa åkte till Laos och tre år sedan familjen åkte till Taiwan. Det sistnämnda har jag faktiskt inga inlägg om här för när jag bytte bloggadress från idaelisas till den här så bestämde jag mig för att ta bort alla inlägg om Junis adoption för hennes skull. Kändes lite för privat. Men jag tänker att jag kan skriva lite om själva resan och landet och visa bilder. Vi får se vad jag känner för.