DETTA NYA LIV

Idag kommer ett inlägg om något jag inte skrivit om på länge. Jag lyssnade nyligen på musik som fick mig att minnas en väldigt speciell tid i mitt liv. Det var dagarna mellan flytten från Nepal och ankomsten till Sverige, när vi var i Thailand för att vila och för att prata med en terapeut om övergången. Jag var tretton år och hade lämnat det som varit min vardag sedan jag var åtta. Jag visste inte vad som väntade i Sverige, och det är jag glad för.

 

Det som väntade var samma stad, hus och församling som i min tidiga barndom, men ändå så mycket nytt. En ny skola, ny klass och nya människor att lära känna. Det som också väntade var en mild depression, med avdomnade känslor, sömnlöshet och hopplöshet. När jag tänker på den vilsna lilla trettonåriga tjejen vill jag bara krama om henne. Jag var så nervös inför min första skoldag, vårterminen i sjuan i en klass där alla redan kände varandra. Jag sov ingenting natten innan, jag minns första dagen som i en dimma. Natten efter sov jag några timmar av ren utmattning, natten efter det var ytterligare en sömnlös natt. (När jag skriver sömnlös menar jag verkligen sömnlös, jag låg och vred mig större delen av natten tills jag de få sista timmarna hamnade i ett konstigt tillstånd där jag inte rörde mig så mycket men fortfarande var vid medvetande.) Jag tänkte så mycket på hur mina klasskompisar uppfattade mig och vilka jag borde umgås med. Folk sa åt mig att "vara mig själv" men jag visste inte hur det var. Allt som jag fäst min identitet vid de senaste fem åren var borta, allt utom min familj och Gud. Och min relation med Gud var verkligen inte stark när jag var tretton.

 

Jag skulle säga att den depressiva perioden gick över i april eller maj. Första gången jag har ett minne av att jag skrattade i skolan var i maj. Sedan kom sommaren och jag fick en paus från skolan. Resten av högstadiet var mestadels osäkerhet, utanförskap och försök att passa in, plus en mer allvarlig depression. Jag kan räkna mina positiva minnen från högstadiet på en hand, men det blev bättre än det första halvåret i alla fall. Jag är faktiskt stolt över mig själv att jag kämpade igenom, och tacksam för allt som hjälpte mig, gemenskapen i kyrkan till exempel. Den betydde otroligt mycket.

 

Jag vill avsluta genom att säga till alla er som kämpar: ge inte upp, det kommer bli bättre. Det finns hopp. Lita på det!