DETTA NYA LIV

Jag hittade det här fotot hos mormor. Det är från när vi byggde ut huset, alltså slutet av 2014 eller början på 2015. Det var under en av mina två bekräftade depressioner. Så mycket mörka tankar gömmer sig hos den där femtonåriga tjejen på bilden.

 

Jag associerar utbyggnaden otroligt mycket med mitt dåliga mående. Jag minns när vi alla klämde ihop oss i gästrummet och jag satt uppe sent med en engelskauppgift som jag som vanligt tog för seriöst. Och en morgon när jag knappt sovit något och mamma övertalade mig att stanna hemma från skolan och sova men sedan fick jag panik och tog nästa buss trots allt. När tiden sedan kom för att måla och tapetsera hjälpte jag till men ofta slutade det med att jag var tvungen att få ut en massa jobbiga tankar som jag delade med mamma. Bilden är just från målning- och tapetserings-fasen. Man ser ju inte hur dåligt jag mår. Jag ser inte ens så smal ut. Men jag hade tappat en massa vikt, hade många långa nätter bakom mig och tankar som ständigt plågade mig.

 

Jag skulle kolla en annan grej i min gamla dagbok tidigare och hamnade mitt i min senaste depression. 15 februari 2017 skrev jag såhär. Igår pratade jag med [en terapeut] på BUP, idag med [en pastor]. Det känns som att jag pratar med alla som finns... med [terapeuten] sa vi att jag ska försöka sova mer och strukturera plugg och försöka "tona ner" negativa kommentarer osv. Jag äter 2 antidepressiva tabletter/dag nu (men de kommer ju inte ändra verkligheten). 

 

Den sista meningen tycker jag är särskilt talande. Det jag menade var att det var massa saker i mig och i mitt liv som var fel på olika sätt, och ändrade serotoninnivåer skulle inte ta bort allt det där som var fel. Jag kunde verkligen inte se att det satt i mitt huvud, att jag inte alls var en hemsk människa som alla innerst inne ogillade. 

 

Jag vet verkligen inte hur stor skillnad tabletterna gjorde. Psykiatern tyckte jag responderade jättebra på dem, men den tidigare depressionen gick också över på fem månader och då åt jag inga antidepressiva. Det enda jag vet är att steg för steg började jag må bättre och det var Guds röst som gjorde den stora förändringen.

 

Senare den 15 februari skrev jag såhär. Gud, du ser mig precis nu och jag vet inte hur du ser mig. Jag vet hur jag ser mig själv och jag hoppas att du kanske ser något vackert som jag inte ser. Det gör ont att läsa det. Men Gud såg verkligen det vackra i mig hela tiden och till slut kunde jag också se det igen.

 

Vad vill jag säga med allt det här? Dels vill jag själv reflektera över de här perioderna som påverkat mig mycket. Men jag vill också öka förståelsen för psykisk ohälsa bland er som inte har samma erfarenhet som jag. Det kan yttra sig på så många olika sätt, men för varje berättelse man får höra blir ens bild av vad det kan innebära lite större. Det finns så många stereotyper av psykisk ohälsa som inte stämmer. En vän från bibelskolan beskrev det så bra, ska försöka återge ungefär vad hon sa. "Vissa tror att depression handlar om att gå runt och vara lite ledsen, men det handlar om att inte känna något alls. När något kul händer blir man inte glad, och när något jobbigt händer rycker man på axlarna för allt annat är ju redan skit." Tycker det fångar det så bra. Jag minns när jag var tretton och hade min allra första lätta depression (enligt min egen bedömning), då blev jag till och med lite hoppfull när min älskade kanin rymde för jag tänkte att det kanske kunde få mig att känna något åtminstone. Men mina känslor var fortfarande liksom bortdomnade. (Kaninen kom tillbaka sedan så det var ingen fara.)

 

Det jag också vill säga att psykisk ohälsa märks inte alltid. Mina närmsta vänner förstod först i efterhand hur sjukt dåligt jag verkligen mådde. Jag hade ett okej socialt liv även om jag var mycket mer dämpad och mindre utåtriktad än vanligt. Skolan fixade jag jättebra, med några få undantag. Jag tror det var det jag hade kontroll över när allt inuti mig var kaos. För vissa blir det maten eller att skada sig själv fysiskt, för mig var det nog skolarbetet. Mer oskyldigt men ändå inte hälsosamt.

 

Nu har jag skrivit tillräckligt för idag. Dela gärna era tankar och erfarenheter om ni vill och gilla inlägget om ni tyckte det var givande att läsa (det är helt anonymt). Vill ni veta mer om hur jag kom ut ur min senaste depression kan ni läsa ALLT och Vintern är över. Det finns hopp i Jesu namn vänner ♡