Leva i en bubbla / den sista tiden i O
Innan jag skriver något annat tänkte jag kommentera lite på förra inlägget, bloggens första gästinlägg skrivet av Filippa, en av mina bästa vänner. Jag tycker hon är så himla klok!
En av sakerna hon skrev var följande.
Innan resan undrade några av mina vänner i Sverige varför vi skulle åka till ett fattigt U-land istället för solsemester i Spanien. Jag hade precis som de flesta andra aldrig varit i ett U-land förut och hade ingen aning om vad jag skulle förvänta mig.
Men jag vill inte leva hela mitt liv i en bubbla. Veta om att fattigdom finns, men inte förstå att det är på riktigt. Sett filmer om andra kulturer men aldrig besökt någon i verkligheten. Därför är jag väldigt tacksam över att ha fått chansen att resa till Nepal.
Att leva i en bubbla. Jag tycker Filippa uttryckte det bra där. När jag tänker på livet i Sverige känns det ibland overkligt. Som att det är i en liten bubbla, skyddat från så mycket som för de flesta människor i världen är naturligt och oundvikligt. Både små saker som kalla nätter inomhus och säsongsbaserad frukt men även stora saker som fattigdom, hunger och döden. Självklart dör människor även i Sverige, men vi är väldigt mycket mer skyddade än nepaleser. Att barn dör är mycket vanligare här, och sjukdomar som vi i Sverige lätt kan behandla kan vara livsfarliga här. Man är mer utelämnad. I Sverige har vi så mycket som skyddar oss på många olika plan. Bra sjukvård, bilbälten, uppvärmda hus, studiebidrag, a-kassa. Allt är så tillrättalagt och tryggt. Paradoxalt nog tror jag det är farligt. Vi blir för bekväma. Jag menar inte att vi ska ta bort alla bilbälten eller vårt välfärdssystem, men det är bra att påminna sig om att alla inte lever så här. Det måste man inte resa utomlands för att göra. Det räcker att prata med människor från Syrien, titta på filmer eller gå in på gapminder. Eller att möta den romska kvinnans vädjande blick utanför ICA. Ibland får vi en glimt av hur livet utanför bubblan ser ut, ibland kommer det nära inpå och jag tror att det ofta är det som svenskar känner sig hotade av när de vill utvisa nyanlända eller förbjuda tiggeri. Man vill inte påminnas om hur orättvis världen är, om att vi är otroligt priviligierade och att vi har ett ansvar för dem som inte är det. Det är bekvämare att skjuta det ansvaret ifrån sig. Men världen finns där fortfarande och problemen försvinner inte för att vi vänder bort blicken.
Något annat Filippa skrev var att hon för första gången insåg hur det kändes att se annorlunda ut. Känslan av hur länge jag än bodde där så skulle jag aldrig helt anses som en av dem. Det har hjälpt mig förstå litegrann iallafall hur det måste kännas att komma till Sverige och tillhöra en minoritet. Jag instämmer. Och ändå- vita i Nepal är priviligierade. Vi blir ofta behandlade med mer respekt än nepaleser. Så är det ju inte direkt för människor från Afghanistan, Syrien eller Somalia som kommer till Sverige. Åh, det gör mig så arg. Hur svårt kan det vara att visa lite medmänsklighet?
---
Det var några tankar om Filippas inlägg. Nu tänkte jag berätta om sista tiden i Okhaldhunga. Vi var där i nästan en vecka utan att jag skrev om vad som hände så jag tänker att jag sammanfattar lite.
Jag fortsatte med mina engelskalektioner, bland annat övade vi på "the" (det finns ingen motsvarighet på nepali!) och på skillnaden mellan "s" och "sh", det har de också svårt med. Hade verkligen roligt och kände mig så uppskattad både av eleverna och rektorerna. Min sista dag fick jag massor av presenter, ett "letter of appreciation" från rektorerna och ett superfint handgjort kort från två tjejer som det stod "For Eda Mam" på (på engelska blir det ju Eda med det svenska uttalet). Tror jag ska börja be folk kalla mig Ma'am och Miss i Sverige också ;) Att jag hade en uppgift gjorde verkligen att tiden i O kändes mer meningsfull. Våra första dagar kände jag att tillvaron påminde om den vi hade i Nkinga i Tanzania, det kan ni läsa om HÄR och HÄR. Då körde mamma också en kort version av sin sjuksköterskekurs medan Moa var en del på sjukhuset (hon går vård & omsorg) och resten av oss var hemma och gjorde inte särskilt mycket. Jag är jätteglad för veckorna i Tanzania men jag tyckte det var jobbigt att känna att jag inte gjorde någon nytta. (Pluggade i och för sig inför mina exams vilket visade sig vara väl investerad tid, men ändå.) Jag är verkligen tacksam till Gud över möjligheten att vara i skolan och få träffa alla fina elever där. Det var sorgligt att lämna dem, jag hoppas att jag kommer tillbaka till O i framtiden.
Jag & Juni utanför skolan. Det finns literally ingenting på skolgården, inte ens en liten gunga fast det är barn i 5-årsåldern som går där. Men de hade kul på rasterna ändå.
Vår sista dag i byn gick hela familjen på "closing ceremony" för mammas kurs. Har nämnt vad kursen handlar om många gånger men för er som inte läst det så har mamma skapat den från grunden under början av våra fem år i Nepal, utifrån behovet av en förändrad syn på barn där de har ett värde och inte ska behandlas hur som helst. Det är vanligt att sjukhuspersonal hotar barn, att föräldrar inte får vara med under procedurer, att man inte använder smärtstillande osv och därför fokuserar kursen mycket på bemötande, känslomässigt stöd, avledning och barns rättigheter. Under avslutningsceremonin fick vi höra mamma, Moona, elever med flera berätta om kursen och jag blir så stolt över mamma. Så många timmar hon har lagt ner på att skriva materialet, förbereda lektioner, gå på möten för att försöka få kursen att bli nationellt erkänd i Nepal (vilket den nu är!) och undervisa. Pappa har också hjälpt till massor med redigering av materialet. Vilka fantastiska föräldrar jag har! Tänk att vår tid i mission var så fantastisk för oss som individer, som familj och också för så många barn, föräldrar och sjuksköterskor i Nepal. När Gud får leda oss blir resultatet riktigt bra helt enkelt!!
Den kvällen gick vi upp på Erik och Kristins tak och hade en liten hejdå-picknick med våfflor och choklad. Mysigt. Här kommer en bild jag lånade från mammas blogg.
Tidigt på fredag morgon var det dags att åka till Kathmandu igen. Som jag berättade om sist är det en resa på ca 8 timmar på slingriga, skumpiga vägar. Sist var vi bara familjen i jeepen, nu var även Torsten från Sverige och sister Moona med så det blev lite trängre men det gick bra. Jag tog Postafen för andra gången den här Nepalresan men det var nästan så jag ångrade det. De första timmarna kände jag mig drogad fast jag bara tog 3/4 tablett, det var lite obehagligt att inte alls kunna hindra sömnen. Men jag mådde nästan inget illa så den gjorde ju sitt jobb.
Jag har så mycket att skriva att jag avslutar det här inlägget här, så fortsätter jag i nästa. Scrolla uppåt :)
skriven
Fina du