DETTA NYA LIV

Var femte person i Sverige har fått diagnosen depression någon gång i livet, visar de senaste siffrorna från den nationella folkhälsoenkäten. Diagnosen är vanligare bland kvinnor. (www.folkhälsomyndigheten.se)

 

De senaste 5 åren skulle jag själv bedöma att jag har varit deprimerad sammanlagt ungefär 1,5 år. Det är nästan en tredjedel av tiden. Det började i samband med flytten från Nepal till Sverige, när jag var 13. De första veckorna i Karlstad mådde jag jättedåligt, sov ibland en eller ett par timmar per natt och var extremt förvirrad och trött på dagarna. Kunde t ex ställa tillbaka mitt använda glas bland de rena glasen. Jag var också väldigt nedstämd, kände inte att något gjorde mig glad. När mamma och pappa frågade om vi skulle åka till Liseberg svarade jag "om jag känner såhär tycker jag inget är roligt." Jag minns också en gång när jag bad att få äta godis bara för att jag var så desperat att må bättre. Men det fungerade inte. Framåt sommaren var jag mig själv igen, jag tror inte det var förrän då jag kunde skratta, slappna av och ha kul med mina klasskompisar. Resten av det året gick det upp och ner men jag mådde för det mesta helt okej.

 

Så kom december 2014 och mitt mående gick rakt nedåt. Jag slutade skriva dagbok och skrev nästan inget på flera månader, det hade aldrig tidigare hänt. Mina vänner kommenterade att jag verkade trött och jag nöjde mig att svara att det stämde, även om det var så mycket mer. Så småningom drog jag mig undan från mina kompisar, jag gick ofta själv i skolan och gick sällan till kyrkan, något jag älskade bara några månader tidigare. Jag tyckte det var jobbigt i sociala sammanhang och det var jobbigt med ansvar, helst hade jag legat i min säng och tyckt synd om mig själv hela dagarna och nätterna. Mycket tid gick åt till att berätta för mamma och pappa hur hemsk jag var och hur hemskt allt var. Jag blev helt personlighetsförändrad, pratade inte vid matbordet och skrattade nästan aldrig. Folk kände knappt igen mig och jag kunde kolla på filmer från hösten och se mig som en annan person, vem var hon som var så pratsam, skrattade och stod i uppmärksamhetens centrum? 

 

Omkring april var det värst. Jag hade gått ner mycket i vikt, förlorat vänner, upplevde ingen mening med livet och kände att jag lika gärna kunde avsluta mitt liv direkt. Jag var övertygad om att Gud gett upp hoppet om mig och tänkte att det var bättre att komma till helvetet direkt än att skjuta upp det och göra saker värre och värre. Ja, så tänkte jag och nu vet jag ju att det var helt sjukt. Jag pratade med en präst ungefär varannan vecka och det var som att de mötena höll mig vid liv, jag tänkte att jag måste ju i alla fall vara med tills nästa samtal... Ändå gav de mig inte så mycket just då. Jag var fast i mitt mörker.

 

Plötsligt vände det. Utan någon uppenbar anledning. Det var i maj. Nästan över en natt blev jag mig själv igen, jag mådde bra. Min familj och mina vänner blev chockade. Jag ville inte prata om depressionen och låtsades som den inte existerat. När vi fick två tider på BUP mådde jag redan bra och behövde ingen hjälp. Trodde jag i alla fall.

 

Så mådde jag jättebra i ett och ett halvt år. Bättre än jag mått på länge. Det var underbart. Men så i oktober 2016, strax efter att jag skrev det här inlägget, gick det utför igen. Jag kollade på en väldigt träffande film om depression, kanske var det en av sakerna som satte igång det. Jag berättade för familjen men sa att jag inte trodde det skulle bli som förra gången. Men jag hade fel. Det blev minst lika jobbigt som året innan. Tårar, klagan, självömkan, sömnlöshet, ilska, frustration, panik, rädsla, förvirring, skam. Otroligt mycket funderingar och mörka tankar. Att vara bland folk var jobbigt. Skolan var jobbig. Två skillnader från gången innan var att jag började på BUP tidigt och fick medicin, och jag skrev dagbok genom allt, sket i att det var hemskt och skrev vad jag kände. Tänkte ge er en inblick i en deprimerad tjejs hjärna från början till slutet av depressionen.

 

 

 

Det är fortfarande kaos, jag blir typ arg på mig själv och andra och allt men det slutar i att det är mitt fel. Jag dömer mig själv vilket JAG INTE SKA GÖRA. Jag ska inte heller läsa bloggar eller mail [kristna, som satte igång skuldkänslor och mörka tankar]. Jag ska be enkla böner, jag ska motionera, jag ska lägga mig i tid.

 

 

 

 

Ni ser nog mönstret. I oktober började det, februari var det värst, i mars var det bra igen. 5 månader även denna gång. Det gick över långsammare denna gång vilket jag tror var bra.

 

Mellan depressionerna gjorde jag tips till mig själv, vad jag skulle göra för att förhindra depression. Typ träna, vara ute i naturen eller skriva. Tyvärr följde jag inte de tipsen särskilt bra. Springturer med mamma slutade oftast i att jag släppte ut alla mörka tankar och mamma försökte uppmuntra mig. Det enda jag skrev hemma var mina jobbiga tankar och känslor. 

 

Just nu mår jag oerhört BRA. Livet känns underbart, det är sommar, jag har en fantastisk familj och en massa fina vänner. Men depressionerna finns kvar som ärr och eftersom det är tydligt att jag har en (genetisk) tendens att bli deprimerad är risken stor att jag inte kommer slippa det i framtiden.

 

Det här var mina upplevelser av psykisk ohälsa. Om ni har upplevt något liknande får ni gärna kontakta mig men det viktigaste är att söka hjälp från t ex (ungdoms)psykiatrin. Ta hand om er <33