DETTA NYA LIV

Våra två veckor i Mawlamyine har visat sig bli en lång sjukdomshistoria. Och jag är den som blivit sjukast. Jag trodde ju att jag blivit frisk, men på lördagskvällen började jag må illa igen och sedan blev det värre och värre. Vi åkte till sjukhuset på söndagen och läkaren rekommenderade att jag skulle stanna över natten och få dropp eftersom jag inte kunde behålla någon vätska och så blev det. Jag blev buren i en rullstol upp för trapporna (de hade ingen hiss. Det var väldigt kul) och så tillbringade jag och en av mina ledare natten i ett eget rum. Jag tänkte först att det gick bra med ett rum som delades med 6-7 andra men det var nog bra att det inte blev så för jag fick tillräckligt mycket uppmärksamhet ändå, de andra i rummet hade nog varit väldigt nyfikna på den unga vita drama queen:en.

 

Jag fick vanlig dropp och antibiotika under natten och även under hela måndagen eftersom det inte blivit så mycket bättre. De tog även mitt blodtryck sju gånger tror jag (tycker det är så obehagligt, känns ju som att armen ska sprängas...), tog tempen, gav mig tabletter med mera. Det var första gången jag fick dropp och eftersom jag starkt ogillar nålar tyckte jag inte det var så kul + att det gjorde ont. Personalen var dock väldigt gullig, deras engelska var också gullig ("are you pain?").

 

På måndagskvällen fick jag med mig min journal och sex sorters tabletter och sedan åkte vi tillbaka till hotellet. Nu har det gått snart två dagar sedan dess och jag mår fortfarande dåligt. Det är inte kul, speciellt inte eftersom vi ska åka buss i minst sex timmar till nästa stad imorgon bitti. Jag vet inte riktigt hur jag ska klara det om jag mår såhär så jag hoppas verkligen att det blir bättre! Be gärna för det!