Promenader genom livet
Jag tog en promenad genom Alster idag, med lovsång i öronen. Solen sken och jag njöt av den friska luften och Guds underbara natur- men många minnen dök också upp, kopplade till de platser jag gick förbi. Tunga minnen. Det är verkligen svårt att tänka tillbaka på många av de situationer jag upplevt här de senaste fem åren. Men ändå fyller minnena mig med tacksamhet över att saker har förändrats, att Gud har hjälpt mig framåt och fört mig till nya platser.
Promenader jag var på tidigare, för snart fem år och ett år sedan, som inte var så fridfulla och härliga som dagens promenad. När jag var tretton år och var ute i mörkret och gick med pappa, för att jag skulle kunna sova sedan. När snön och kylan och mörkret fortfarande var så ovant, och depression var ett tillstånd som bara precis hade börjat. Jag pratade på om meningslösa saker där bredvid pappa, kanske för att hålla allt som var jobbigt på avstånd. Jag kände mig inte som mig själv och jag tror också att pappa var oroad över den Ida han såg framför sig. Promenader när jag var sjutton, det var inte länge sedan men ändå som ett helt annat liv. Jag blev uttvingad på kvällarna för att må bättre. Rensa tankarna och röra på mig. Jag minns speciellt en gång när Moa följde med, på den tiden fick hon inte vara lillasyster, hon fick ta hand om mig. Hon pratade med mig om vardagliga saker medan jag kände att jag höll på att sprängas från trycket som aldrig släppte. Jag ville bara skrika rakt ut i vinterluften.
En annan gång på våren, några veckor efter promenaden med pappa. Jag gick ut i skogen med mina syskon och fotograferade. Jag kände mig glad, för ovanlighetens skull, eller åtminstone ganska tillfreds med livet. Några dagar senare ville jag visa bilderna för pappa och berätta om att det faktiskt kändes kul. Men jag kände redan tomheten igen. Det fanns ingen bestående glädje i någonting just då.
Springturerna med mamma var inte länge sedan. Mindre än ett år. De tjänade inte sitt syfte, jag fick inte rensa tankarna. I stället släppte jag ut allt, alla mörka tankar som jag bara berättade om för mina föräldrar. Ofta kändes det lite bättre när jag kom tillbaka hem men även det var tillfälligt. Det höll inte länge.
Idag var jag ute och gick och jag kände frid, glädje och frihet. Guds närvaro och Hans kärlek. Att jag är värd att älskas, att jag har ett underbart liv och att min framtid är ljus och spännande. Det är en sådan kontrast jämfört med tidigare år. Att få leva, verkligen leva, och njuta av det, det är så fantastiskt. Att jag står här idag och mår så bra som jag gör beror på Guds trofasthet mot mig. Han lämnade mig aldrig under någon av de där mörka stunderna, även om det kändes så. Han har lett mig till nya platser och jag är så tacksam för friheten Han har gett mig!
