Dåliga motiv
Alltså. Det här med att vara nyttig och äta mindre socker. Sockerfasta, godisförbud, whatever. Jag har testat det mesta. I 8:an hade jag min egen "3:3-diet", tre godisbitar om dagen tre dagar i veckan... Det funkade! Då. För tre år sen.
Just nu försöker jag och mamma dra ner på sockret. Undvika godis och kakor. Men jag har misslyckats en del och frågat mig själv: varför gör jag egentligen det här?
Sanningen är jobbig att erkänna. Men det är så. Att inte gå upp i vikt eller gå ner lite är en stor del av min motivation till att vara nyttigare (när den finns där överhuvudtaget, alltså). Det känns inte bra. Jag sörjer ätstörningarnas spridning, jag predikar för andra och ändå hamnar jag själv i det här allt för ofta. Jag är inte överviktig. Ingen som älskar mig skulle säga att jag borde gå ner i vikt, för jag väger inte för mycket och jag mår bra. Men de smala tjejerna i reklamen och i skolans korridorer påverkar mig. Jag vill också ha platt mage och sånt där thigh gap som man tydligen ska ha.
Men jag vill också njuta av livet. Fika med min familj, unna mig godis då och då, ta en glass i solen. Och oftast vinner den viljan över viljan att vara smal, tack och lov. Men det stör mig att den finns där och påverkar mina beslut.
Att inte äta godis tror jag ändå är bra för mig eftersom jag är beroende av socker och det är inte bra för min kropp. Att öva på att hålla fast vid principer är också bra. Men vad jag önskar att jag inte behövde motiveras av viljan att bli "snyggare" i samhällets ögon.