DETTA NYA LIV

Tänk att vi nu lever i en tid utan restriktioner. Och tänk vad obegriplig den meningen hade varit för två år sedan. Vad då restriktioner? Men under ett och ett halvt år var det en högst påtaglig verklighet. Jag tänkte dela några tankar om tiden som ligger bakom.

 

Jag kom tillbaka till Sverige efter min DTS precis i rätt tid. Jag åkte buss genom Danmark och Danmarks gränser stängde mindre än en vecka efter att jag rest igenom. Jag blev en av de första att ta coronatest eftersom jag precis varit i Asien (och delat boende med ett gäng som varit i norra Italien...), hade en hemsk hosta och hade haft feber. Efter ett par dagar skedde ett missförstånd som gjorde att jag trodde att jag hade corona i en mardrömslik minut. Glädjen över att sedan få ett negativt provsvar var total. Resten av våren bodde jag hemma och jobbade som personlig assistent. Var livrädd att smitta min kund. Träffade en del vänner utomhus.

 

Sommaren var en stor besvikelse, allt blev inställt. Jobbade mer än jag någonsin gjort tidigare men hade en del semester också med familj och vänner. Det blev ändå en fin sommar.

Efter sommaren flyttade jag till en egen etta i Linköping för att plugga till socionom. Jag hann med två och en halv månad med semidistans och fick i alla fall träffa en del klasskompisar och börja vara med i en församling (där jag nu teamar <3). Sedan kom de hårda restriktionerna i slutet av oktober, jag hade exponerats för coronasmitta och fick stanna i lägenheten i stället för att träffa släktingar på deras höstlov. Facetimade dem och satt ensam och grät efteråt. Efter ett par veckor åkte jag hem till Karlstad och resten av läsåret bestod av många tågresor med munskydd mellan Linköping och Karlstad. Jag blev för ensam i Linköping och uppskattade verkligen att umgås med familjen, men det var också alltid skönt att komma tillbaka till lägenheten. Trivdes verkligen där. Lagade mat, tränade, hade mycket tid med Gud. Höll lägenheten extremt städad. Hade massor av zoommöten. Med universitetet, kristna skolgruppen, kyrkan, kompisar. Brukade dricka mitt vatten ur tekoppar för att det såg snyggare ut. Var periodvis otroligt ensam, det kunde gå en vecka utan att jag mötte någon annan än personalen på Hemköp. Det var personlig lockdown i Östergötland två gånger. Skrev ett kort inlägg andra gången. Gick på kvällspromenader (i Tallboda var man trygg...) och tittade på julbelysning. Sov jättemycket, tror inte jag sovit så mycket under en så lång period de senaste åtta åren.

 

 

Under veckorna i Karlstad hade vi oräkneliga myskvällar med familjen. Jag fick tillbaka mitt gamla rum som egentligen blivit Junis. Lämnade knappt Alster och att åka till Ica Maxi kändes som ett äventyr. Det var skönt att slippa tänka så mycket på att undvika att bli smittad eller att smitta andra. Livet var instängt men enkelt.

 

Så kom sommaren. Besvikelsen över allt som var inställt var inte lika stort den här gången. Jobbade på samma jobb som året innan men nu utan handskar konstant, och vaccineringen hade dragit igång. Fick första dosen i slutet av juni tack vare jobbet och var orimligt glad. Jag är spruträdd men coronatest är faktiskt värre...