DETTA NYA LIV

Jag vet inte vem du är. Du som läser det här i vad som för mig är framtiden. Jag tänker mig att du är en högstadieelev, ni lär er om coronapandemin i skolan och det är inte förrän nu du förstått hur stor den faktiskt var, hur mycket den förändrade människors liv över hela världen. Du kan inte sluta tänka på det, hur var tillvaron för människor i Sverige under den tiden? Du söker på internet (eller vad det nu är ni använder) och läser artiklar, kollar på vloggar och instagrambilder. Nu har du, osannolikt nog, hittat just det här blogginlägget. Du är helt fascinerad av alla dessa brev från det förflutna, från en svunnen tid som du knappt kan föreställa dig, brev som skapades mitt under en kris som påverkade hela världen.

Jag är rädd att den här texten kommer att göra dig besviken. Visst lever jag mitt i en världsomfattande kris som drar ner samhällen i en paradoxal kaotisk dvala och får många tusentals människor att mista livet. I Karlstad, den mellanstora stad i Sverige som min tillvaro utspelar sig i, förefaller dock det mesta att vara som vanligt. Visst, det ekar tomt i gymnasieskolorna, bussarna går på sommartidtabell och aldrig tidigare har väl folk varit ute och grillat i den här utsträckningen, men mycket är sig likt från tiden innan corona. Mitt eget liv är ganska ointressant och inte särskilt märkt av krisen. Jag utforskar ICAs sortiment av vegansk ost, skriver med kompisar på Messenger och cyklar hem från jobbet genom skogen, med armar som luktar vinylhandskar och miniderm. Läser feministiska böcker, längtar efter sommaren och drömmer om att flytta hemifrån. 

Nej, nu märker jag att jag romantiserar. Jag tror inte att någon är opåverkad av situationen vi är i. I mitt fall vet jag till exempel att sommaren jag längtar till inte alls kommer bli som den brukar vara. Vi avråds från att resa även inom landet, lägergården som jag tillbringat veckor på varje sommar de senaste fem åren har drabbats hårt av krisen, sommarkonferenser och läger ställs in. En del mötesplatser ersätts med digitala sådana, om “allt” hände på internet redan innan corona så är det sannerligen så nu. Läger online, till och med barnen som tillhör generationen som fick iPads på BB fattar att det inte är samma sak. (Nej, det hände inte på riktigt på 2010-talet, det var en medveten överdrift.) Flytten till en annan stad som jag planerat till hösten vet jag inte heller hur det blir med. Att börja sin utbildning med att plugga på distans, kanske i flera månader, är jag inte särskilt sugen på. Dessutom är det så många som sökt till universitetet i år att det antagligen blir svårare både att komma in på sin utbildning och att hitta boende. Kanske kommer jag inte ha något annat val än att stanna i Karlstad resten av året. Jag undviker att tänka för mycket på framtiden. Om det är något man lär sig den här tiden är det att leva en dag i taget. Jag skriver inte upp jobbtider i min kalender förrän samma dag, för jag vet ju inte om jag får lite ont i halsen imorgon och måste sjukanmäla mig. 

Pandemin märks också i de små sakerna. Stressen när man känner att man behöver nysa. Min kollega igår, hennes hostning och kommentar direkt efteråt, “det är rökhosta, så du inte…” och mitt uppenbart tillgjorda skratt. I kön på mataffären, hur jag började plocka upp mina grejer på bandet direkt efter kvinnan före och min systers uppmaning: “håll avstånd!”. Hela världens mantra just nu, tillsammans med “tvätta händerna!”. Det förstnämnda var vi ju rätt bra på i Sverige redan innan. Jag såg en meme (om du inte vet vad det är så är det en eller flera bilder med en humoristisk text till) med samma bild på en svensk busshållplats två gånger, med texten “före corona” och “efter corona”. Jag tänkte skriva att mer än så behöver jag nog inte förklara, för jag tror inte att den svenska kulturen kommer förändras tills dess att du läser det här, men tänk om den gör det. Tänk om vi kyliga svenskar, när det här blåst över, blir så lyckliga över att få krama våra vänner igen och sitta i deras soffor att vi faktiskt skapar en ny kultur. Att vi uppskattar fysisk närhet och mänsklig kontakt så mycket att vi till och med sätter oss bredvid främlingar på bussen i stället för att stå upp.

Det du läste ovan är något jag tycker mig se ofta nu för tiden. Mitt i den här omvälvande tiden drömmer människor om ett nytt sorts samhälle. Ett mer solidariskt och empatiskt samhälle. Tydligen bidrog jag just också till den trenden. Jag vet inte om jag tror på det. Jag tycker mig inte se tecken på att svenskar generellt har blivit mindre egoistiska och individualistiska under den här perioden. Visst, föredömliga exempel på barn som erbjuder sig att handla åt sina äldre grannar lyfts fram, men folk har väl alltid gjort små goda gärningar, bara att det inte har skrivits om i Expressen. I april 2019 hade tidningarna knappast skrivit artiklar om människor som brukar ge en sedel åt en tiggare eller erbjuda sig att hjälpa en pensionär. I vanliga fall är det de hemska rubrikerna som lockar läsare, men nu kvävs vi nästan av de dagliga uppdateringarna om hur många som dött det senaste dygnet och vi måste läsa något hoppfullt. 

Vi lever ju i en globaliserad värld (du kanske skrattar åt de orden, för när du läser det här är väl ordet “globaliserad” dammigt och världen är sammanflätad på en helt annan nivå) så jag måste ju tala om att jag är medveten om att Sverige är en bubbla. Vi har inte alls samma begränsningar som många länder i Europa, USA, Indien… Vi har det bra, vi har mycket frihet, kan man uttrycka det, eller så kan man tycka att Sveriges myndigheter är mesiga och bara kommer med “rekommendationer” hit och dit som folk inte följer. Vi värderar onekligen individens frihet väldigt högt i det här landet. Jag har kontakt med mina vänner i Nederländerna, Kanada, Nepal och deras liv är så begränsade. Personligen är jag tacksam över att jag kan träffa vänner, gå ut utan att bli kontrollerad av polisen och till och med köpa onödigheter i fysiska butiker. Jag tänker också på viktigare aspekter, som hur många kvinnor och barn som är fast i sina hem med våldsamma, missbrukande män över världen just nu. Hur många människor med psykisk ohälsa som är tvingas sitta ensamma i en lägenhet. Ensamstående mammor som har förlorat sitt jobb och inte har sparade pengar. Vad är vi villiga att offra för att hindra smittspridningen? Hur mycket kan vi ens hindra den? Svåra frågor. Jag har inga svar. 

Vad jag önskar att jag visste vad du vet. Hur länge pandemin varade. Hur många som dog. Hur Sveriges strategi fungerade i jämförelse med andra länders. Hur samhällen klarade att vakna till liv igen när allt var över. Jag kan inte få den kunskapen. Det är bara att acceptera ovissheten och leva i nuet. Oerhört klyschigt, men jag har blivit bättre på att vara tacksam över de små sakerna. Varje promenad med en vän, varje träff med ungdomsgruppen, varje sms från farmor. Ingenting kan tas för givet. Kanske är det åtminstone något vi i Sverige kan ta med oss ut ur den här krisen. Tacksamheten för livet och för vardagliga saker som vi nu insett inte är självklara. Det vågar jag faktiskt tro på.